Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tom S. Englund och Evergrey är tillbaka med en ny platta. Bild: Pressbild

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Evergrey – en svårseglad skuta

Evergrey låter melodierna ligga till grund för bandets resa över Atlanten. Frågan är om de verkligen lyckas korsa världshavet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Recension

Progressiv metal

Evergrey

The Atlantic

(AFM Records)

Genom att kombinera vackra sångmelodier med tunga gitarriff lyckas Evergrey skapa en egen melankolisk värld inom den musikaliska sfären. The Atlantic är en resa över ett okänt hav och ett uttryck för en känsla av ensamhet som sångaren Tom S. Englund effektivt levererar med hjälp av rörande texter och sorglig stämma, en röst som så länge varit en del av bandets karaktär. Men trots detta går albumet inte helt obehindrat förbi.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den progressiva musikscenen är alltid lika intressant att ta till sig och det känns som att den ständigt har möjlighet att slå igenom stort, samtidigt som den lika enkelt kan falla platt. Och i ärlighetens namn lyckas Evergrey med båda delarna. Göteborgsbandet har haft en stabil karriär i över 20 år och The Atlantic visar verkligen på den musikaliska bredd som man kan förvänta sig av skickliga musiker.

Men samtidigt blandar Evergrey högt och lågt på det nya albumet. Sången och melodierna finns där, det är inget snack om saken, men albumet känns stundtals trött och utdraget. Öppningen är stark och låtarna A silent arc och Weightless bidrar definitivt till en övergripande känsla av att något stort är på gång.

Men sedan händer något. Bandet upprepar sig och jag kommer på mig själv med att tappa fokus.

A secret Atlantis är utan tvekan skivans starkaste inslag och står för en utmärkt kombination av hårda, lockande gitarriff och en minnesvärd refrängmelodi. Men sedan händer något. Bandet upprepar sig och jag kommer på mig själv med att tappa fokus.

Visst, melodierna får mig att vakna till och många av dem sätter sig direkt. Men det är framför allt i de snabbare gitarrpartierna som albumet verkligen blommar upp, felet är att dessa kommer för sällan och framför allt i för få låtar. Att låta lyssnaren hållas är ett smart grepp. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller? Det beror på hur länge man behöver vänta, och i detta fall är det tyvärr lite väl länge.

The Atlantic är ett bra album av ett bra band men Evergrey lägger aldrig i högsta växeln. Värt att nämna är dock att sista spåret This ocean bjuder på en bombastisk avslutning och innehåller precis allt det som jag efterfrågat. Låten kommer garanterat att passa utmärkt som sista nummer under framtida konserter och lämnar en faktiskt med mersmak.