Hon har en trettiofemårig karriär i ryggen och med råge starka låtar att välja mellan för att fylla upp mer den dryga timmen hon har på scen här. Eva Dahlgen är en berättare, både i och mellan sångerna. Hon är ett proffs på det här, och rör sig med ett sådan lätthet mellan humor och allvar i pratet mellan låtarna. Hon är helt enkelt mycket behaglig att lyssna på, något som efter att tag kan ligga henne i fatet. Bara lite mer hetta hade inte varit ovälkommet, för att väga upp svalheten och lättheten i låtar och röst. Det är så väldigt... tillbakalutat. Svalt.
Hon spelar Snö, skriven till den tjuvrökande unga kvinnan på balkongen som hon så småningom skulle gifta sig med, och låter låtssassnön yra över publiken som inte än är lika yra. Kulturkalasets publik är inte helt lätta att entusiasmera, men det tar sig under tiden. Busvisslingar, skratt och några försiktiga händer i luften under Jag klär av mig naken får ses som ett riktigt gott tecken, det är nu inte vare sig en artist eller publik som är där för att få marken att gunga. Först i en pulserande och vacker Kom håll om mig så får vi mer kött, blod och känslor. Ängeln i rummet sitter perfekt efter den.
Utstrålning och scennärvaro är både luddiga och utslitna begrepp, men tål att vädras igen i det här sammanhanget. Det är skönt att lyssna till någon som Eva Dahlgren. Hon är så säker, så avslappnad och självklar på scen att man inte kan hjälpa att önska man hade lite mer av den där coolheten (som hon kanske fått i New York om man får tro henne själv?). Den här stjärnan lyser klart en bra bit ner på Avenyn. Och visst är det en konst att kunna lysa sådär jämnt, men kanske hade den bara kunnat spraka till lite mer emellanåt?
