De senaste åren har Ebba Forsberg ägnat sig åt att sjunga Dylan på svenska med Mikael Wiehe och att tolka Leonard Cohen, även där med benäget bistånd från Wiehes vässade penna.
Det har hon gjort så bra att jag inte saknat hennes egna låtar, inte förrän nu, inte förrän jag lyssnar på förstaspåret Feel alive och hör den försiktigt svävande elgitarren och inser att Ebba Forsberg faktiskt lyckats muta in ett unikt sound, en alldeles egen musikalisk nisch om man så vill: den snyggt svärtade parmiddagsplattan.
Vi snackar om ett melankoliskt album för tillfällen där Rebecka Törnqvist känns för ojämn och Frida Hyvönen lite för arty, en platta som kan rinna förbi i bakgrunden utan att sänka stämningen men som med sitt personliga tilltal också håller för en närmare granskning med lurar på huvudet och näsan i texthäftet.
Det är inget nytt. Så fungerade även Ebba Forsbergs tidigare album. Debutplattan från 1997 fick självaste Madonna att prata om Ebba som the next big thing och på True love från 2001 fanns underbara Daybreak som regissören Björn Runge handplockade som ledmotiv till starka, Guldbaggebeströdda Om jag vänder mig om.
Det sagt finns ingen Daybreak på den här plattan. Falling Folding Flipping Feeling har inte bara ett jobbigt namn, den lider av en emellanåt besvärande anonymitet. Flera av låtarna gör vad de kan för att smälta in i väggen och får Dustin Hoffmans figur i Rain Man att framstå som extrovert.
I bland vill man bara skaka om dom och skrika "men vakna då, för h…e". Men det gör man ju inte – hur skulle det se ut – nej, man lyssnar vidare. Inte för att man måste, utan för att man vill. På musiken, på texterna. Och lär sig tycka om låtarna precis som de är.
Shelby Lynne: Suit yourself
Shawn Colvin: A few small repairs
