Christian McBride trio | Stenhammarsalen, Konserthuset, måndag

Det är nåt med amerikanska jazzmusiker. Bortsett från deras oftast oklanderliga klädstil då. De har en vana att börja sitt första set med samma avspända självklarhet som om det var det andra och de redan vunnit publikens hjärtan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Och så är det denna kväll. Och varför skulle inte Christian McBride vara full av självförtroende?

Det är slutsålt i varje konsertlokal han når på sin turné, den mångsidige basisten, kompositören och bandledaren McBride. Han är en man som med åren stått allt stadigare som en av jazzens stora.

Då har den fritt sinnade McBride ändå spelat med så skilda storheter som Sting, Chaka Khan och Pat Metheny. Och förstås Chick Corea och otaliga andra.

Det är alltså en hel del rock'n'roll i McBride.

Hans trio får man nog säga hör till de främsta just nu, med den briljante pianisten Christian Sands och trumslagaren Jerome Jennings.

ANNONS

Det är modern jazz med stadiga rötter i traditionen. Det löper några gyllene trådar mellan de här musikerna och deras stilbildande föregångare, Ray Brown och Art Tatum för att nämna ett par namn.

Men när Sands går loss och plockar isär gamla Caravan och bygger ihop den igen så att själve Duke Ellington skulle blivit konfys så känner man att det här inte främst är musikaliska förvaltare.

Det framgår också av trions kärleksfulla tolkning av Michael Jacksons The lady in my life som efter en varmt lyrisk inledning briserar i en sällan hörd urladdning, iscensatt av den strålande Jennings.

Allt görs med en kombination av virtuositet, fullständig kontroll och ett avspänt leende.

Jennings spelar fantastiskt varierat, blandar gärna vispar och stockar i samma låt, och både Sands och McBride är underbart underhållande och påhittiga solister.

Till kvällens bästa stunder hör en fantastiskt fin version av Richard Rodgers I have dreamed, där McBride spelar med stråke och visar varför konsertlokalerna är så välfyllda i hans väg.

Då har jag ändå inte nämnt den avslutande discodängan Car wash.

ANNONS