Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Brad Paisley väljer udda samarbeten

Brad Paisley jobbar ihop med Mick Jagger, Timbaland och John Fogerty - med blandat resultat.

Skivor

Country
Brad Paisley
Love and war
(Arista/Sony Music)
 

"Watching Glenn Frey sing Already gone at the Forum in LA". "Little Jimmy on the Opry stage, hearing Prince sing Purple rain". 

Så sjunger Brad Paisley i nostalgiskt tillbakablickande Last time for everything.  Allt har ett slut. Jag tror att det även gäller 00-talets störste manlige countrystjärna. För Brad Paisley har onekligen en del att bevisa. 

Inte på grund av att han spelade på sunkiga Lisebergshallen vid sitt Göteborgsbesök för tre år sedan, eller för att han den här sommaren är hänvisad till Furuvik utanför Gävle, men för att hans superstjärnestatus tycks ha fått sig en törn även på hemmaplan i USA.

Brad Paisleys skivförsäljning har dykt kraftigare än för många andra artister, och medan den tio år äldre Garth Brooks är större än Beatles bland amerikanerna har Brad Paisley inte haft en rejäl Billboardhit på flera år. Att den sympatiske Paisley dessutom kom ut som Obamasupporter och tidigt vägrade att stödja Donald Trump har inte direkt ökat på hans popularitet i mellanwestern.   

Det har gått tre år sedan Brad Paisleys förra skiva, det längsta uppehållet i karriären, och hans samarbeten med John Fogerty, Mick Jagger och Timbaland på nya albumet andas viss desperation. Visst har Paisley gjort en grej av oväntade för att inte säga direkt udda samarbeten även tidigare -  han har trots allt sjungit ihop med såväl LL Cool J som Eric Idle och Clint Eastwood - och för det mesta har han kommit undan med det, men så värst genomtänkt har det aldrig känts.

Fogertysamarbetet och titelspåret Love and war är en rak rocklåt som inte tillför något nytt till temat "kritisera kriget men stå upp för krigarna". Tvärtom låter det precis lika trött och bredbent som mycket av det John Fogerty, Vietnamveteranernas främste försvarare, släppt ifrån sig sedan Creedence Clearwater Revival.  

Inte heller Drive of shame, duetten med Mick Jagger, är någon vidare fullträff. Alla vet att Jagger älskat country sedan barnsben, i alla fall sedan Sweet Virginia och Country honk, men problemet är att country inte alltid har älskat honom tillbaka. 

Nu skulle genrens purister aldrig erkänna Drive of shame som en countrylåt, och jag tänker inte ens försöka att övertala dem om motsatsen. Hur som helst är det en väldigt tunn och profillös låt utan någon gemensam mark för de båda stjärnornas fans att mötas på. Till skillnad från när Brad Paisley gästade Rolling Stones på scen i Nashville och verkligen lyfte Dead flowers.  

Roligare då med bluegrass-stunsiga Grey goose chase där Timbaland (?) visar sig vara en fena på banjo. Även Gold over the ground är riktigt fin. Den gamla dikten av Johnny Cash inleds och avslutas av The man in black himself, däremellan sjunger Brad Paisley känsligt och finstämt. 

Den kanske inte funkar hos Trumpfansen med lär gå hem fint i Furuvik.

Se mer från - Skivor V18
Mest läst