Juliet, Naked är årets mest insiktsfulla komedi. Filmen lånar sin titel från ett fiktivt skilsmässoalbum, inspelat av den bortglömde rockaren Tucker Crowe. Bortglömd för alla utom Duncan. De senaste åren har han försummat relationen med flickvännen Annie för ett maniskt förhållande till Crowes musik. Duncans blogg är ett globalt nätverk för likasinnade fanatiker. Situationen ställs på sin spets när en samling ”nakna” demoinspelningar från skivan dimper ner i hemmet och Annie lyssnar på dem före pojkvännen.
Som ett surmulet barn får Duncan psykbryt över detta förräderi. För att få nästa sammanbrott när hans CD-freestyle vägrar fungera. Annie räddar honom genom att tömma sin dildo på batterier. ”Hur många versioner kan du höra av den där låten?”, snärtar hon. ”Varför skulle den ha varit bättre innan den som kom ut på skiva?”
LÄS MER:Bob Dylan gräver i sig själv
Det är en hysterisk scen, men jag minns alltför väl en tid då skrattet hade satt sig i halsen.
More blood, more tracks visar varför inspelningarna från 1974 har blivit en helig Graal.
Just denna höst är nämligen Juliet, Naked (förlagan är skriven av Nick Hornby) särskilt aktuell. För under etiketten skilsmässoalbum finns det bara en skiva att tala om. Har populärmusiken ett verk om olycklig kärlek lika inflytelserikt som litteraturen har Goethes Den unge Werthers lidanden så är det Bob Dylans Blood on the tracks från 1975.
Och i en ny box visar det sig att den ursprungligen avsågs som ett avskalat – naket – akustiskt album.
More blood, more tracks är den fjortonde utgåvan i Dylans ”Bootleg-serie”. Inspelningar som förr skickades mellan samlare som Duncan – som jag själv en gång har varit – utgör de gamla skivbolagens inkomster idag. Demos, låtvarianter, harklingar i studion – allt kan förpackas och säljas till medelålders män. Kaffebordsboxen blir lukrativt undantag i den digitala eran.
Det är lätt att bli cynisk och undra om inte nio versioner gör det svårare att se det tionde mästerverket? Men den rastlöse Dylan har spelat in alternativa varianter, också aldrig släppta låtar, som andra musiker skulle offra gitarrhanden för. More blood, more tracks visar varför inspelningarna från 1974 har blivit en helig Graal.
Historien om Blood on the tracks är ofrånkomligt sammanlänkad med Dylans liv – det fanns autenticitetskrav på folkmusiker som inte står dagens rapartister efter. Den 33-årige Dylan hade varit hemmapappa i sju år. En legend betraktad som föredetting. Med skivan Planet Waves och comeback-turnén 1974 började det förändras. Texter tydde på att något inte stod rätt till på hemmafronten.
Så när han samma höst klev in i en studio på Manhattan började ryktet surra. Låtar som sorgliga You´re a big girl now och cyanidgiftiga Idiot wind cirkulerade innan skivan gick till press. Inspelningen hade skett över det judiska nyåret Rosh Hashanah för att bli en omstart. Folk i Dylans närhet talade om intimare musik än han någonsin spelat in. Blodet på spåren var färskt.
Vilket gav kalla fötter. Dylan drog in albumet och lämnade sitt julfirande för att spela in på nytt med ett band i Minneapolis. Idag kan man följa hela denna väg musikaliskt. En utveckling som aldrig gör orden sämre men förändrar deras betydelse.
Personerna rör sig över tid som hos Godard.
Det här kan verka banalt, en fråga om uttryck och arrangemang. Men texter som öppningsspåret Tangled up in blue visar grunden Dylan stod på. I intervjuer har musikern sagt att han tappade förmågan att skriva ”automatiskt”, men att han på en målerikurs hos konstnären Norman Raeben (jiddisch-författaren Sholom Aleichems son) i början av 1970-talet lärde sig ”föra samman sinne, hand och öga”.
Dylan-myten är att han ständigt skriver om texter. Det stämmer illa med den kvicksilverhallucinogena poesin från 1965. Like a rolling stone och Visions of Johanna ändrar inte en stavelse. Blood on the tracks är stöpt i en annan form. Som i en tavla kan framtiden och det förflutna existera samtidigt i Tangled up in blue. Den blev hitsingel för en generation som hörde en återblick på 60-talet och decenniets döda drömmar. Sina egna och Dylans.
I biografin Chronicles viftar han bort privatlivet och hävdar att skivan inspirerats av Anton Tjechov. Visst: ödesvisan Simple twist of fate lånar från författarens novell Damen med hunden. Men det är de skiftande perspektiven han främst tycks ha studerat. Och inte bara i litteraturen. 1976 regisserade filmälskaren Dylan Renaldo & Clara. I fyratimmarsfilmen iscensätter han och hustrun Sara en kärleksaffär, influerad av Blood in the tracks. (Strax därpå lämnade hon in sin skilsmässoansökan.)
LÄS MER:Sara Danius skriver precist om Bob Dylan
Tangled up in blue överensstämmer med vad filosofen Gilles Deleuze kallade för den icke-linjära tidsbilden i europeisk efterkrigsfilm. Personerna rör sig över tid som hos Godard. Skeenden växlar mellan inzoomning och vida vinklar. Logiskt då att Blood on the tracks nu ska bli film av Call me by your name-regissören Luca Guadagnino.
Men det är tidens tand som visar hur slitstark sångsviten är. De intensiva turnéåren efter inspelningarna blev en palett där Dylan ändrade vem som är vilken part i relationen och de känslor som uttrycks. If you see her, say hello börjar sin tillvaro vackert, i acceptans för separationen:
If you see her, say hello, she might be in Tangier
She left here last early spring, is livin' there, I hear
Två år senare inleder han istället en djupt obehaglig version:
If you see her, say hello, she might be in North Saigon’
She left here in a hurry; I don't know what she was on
Tangled up in blue har förvandlats mer genom decennierna. Gärna med antydan om vart upphovsmannen är på väg. I den första versionen läser han 1200-talspoesi hos en servitris han följt med hem för natten. Men på en konsert hösten 1978, strax innan Dylan kliver ur garderoben som kristen, sjunger han om en annan bok där varje ord är sant som glödande kol:
Then she opened up the Bible
And she started quotin' it to me
På en ny utställning med Dylans handskrifter som visas i London har texten åter ändrats. Tangled up in blue skrevs av en ung man som i skuggan av Watergate såg tillbaka men rörde sig framåt. 2018 är sången en sorgkantad summering om pengars makt, städer i ruiner och begravda vänner.
Så har balladerna på Blood on the tracks genom Dylans språkliga briljans och hans autenticitetsspel med det biografiska fortsatt få nya skepnader.
Men kom ihåg att detta också är skilsmässoalbumets paradox. Det Duncan aldrig förstår i Juliet, Naked och det många av oss samlare inte insåg: Att bli besatt av hur något sjungs – hur det kom till, hur många versioner, hur musikern levde – kan aldrig ersätta vad sången handlar om. Det förhållandet till konst brukar istället leda till skilsmässa.
