Det är en fängslande syn: den när Jesus-gestalten Bob Dylan går ut på scen i lilla Trädgårdsföreningen i lilla Göteborg. Stan känns som en miniatyr i förhållande till denne gigant och all mark han beträtt under sina 73 år. Där står han plötsligt i fysisk form. Och är omöjlig att slita blicken från, även om han bara reser sig för att dricka vatten ur en pappmugg.
Bob Dylan är mycket. En poet, konstnär, artist och människan Robert Zimmerman som skapat ledmotiv till generationer. Han har gått från att vara människa till någonting annat.
Luften är kvav och tung och luktar cigarr. Av det respektfulla sorlet att döma känner många historiens vingslag i kväll, oavsett kvalitet.
Så hur betygsätter man denne legendar? Jo, utifrån formen 2014. Den vacklar, men innehåller också ögonblick av magi.
Bob Dylan går omkring på lätta fötter, verkar vara på gott humör. I Don’t think twice it’s alright reser han sig upp vid pianot på slutet och blickar ut mot publiken som för att, hör och häpna, möta oss. All along the watchtower vrider upp stämningen och The levee’s gonna break svänger. När han sedan för första gången under kvällen plockar fram munspelet i Shelter from the storm svarar publiken med belåtna suckar. Någonting händer för en sekund. Men de korta ögonblicken kan inte bära en konsert.
Det händer nästan ingenting på scen. Det mest spännande är ljuset, som går från varmt till kallt. Han är tyst under de knappa två timmar som konserten pågår.
Bob Dylan är mycket, men inte längre en sångare med välmående stämband. Han kraxar ur sig stavelser och jag harklar mig gång på gång. Glöden bakom orden har blivit till aska. Och vem kan egentligen klandra honom? Att upprepa samma ordföljder i 50 år hade gjort vem som helst avtrubbad.
Men att döpa en turné till Neverending tour och sedan sanna orden är bara dumt. Textskatter har blivit till bokstäver som försvunnit av alla karbonpapper. Låt oss komma ihåg dig som du var, Bob.
