När två tredjedelar av Swedish House Mafia gjorde Sverigepremiär på Bråvalla förra årets stod jag där i gyttjan och kände … just ingenting. Den normalt sett så dynamiska duon gick mestadels bort sig i att försöka leva upp till den rockstjärne-image de så välförtjänt skapat sig. Motljus, stora gester och väldigt få melodier. En sorts EDM-version av smällfet, anabolstinn bicepsrock.
Jag får därför onda aningar när Axwell & Ingrosso inleder på exakt samma sätt denna svinkalla majkväll på Ullevi inför 30 000 som vill dansa sig varma. De visar ingen som helst pardon, brassar på med allt på en och samma gång och det smäller, ryker, dunkar och bankar så det räcker och blir över. Mäktigt, övermäktigt. Och faktiskt till och med okänsligt. Under den första halvtimmen hör vi kanske totalt 30 sekunder vokala melodier och publiken avvaktar på att få släppa loss till något de känner igen.
Som tur är vänder allt efter någon sekunds tystnad, ett långsamt bygg och en förlösande Something new med Håkan Hellström-gitarr och bländande refräng. Efter det är den resterande timmen en eriksgata på upploppsrakan där egna hits som Calling (Lose my mind), en flitigt filtersvept Reload och Center of the Universe mixas med Otto Knows fina Next to me, lite Calvin Harris och till slut också den gamla vanliga mashupen av One more time och SHM-dängan Save the world. Funkar alltid.
Avslutningen? Don’t you worry child och en miljon raketer. Funkar den också.
