De rullar hela Master of puppets som pausmusik och Back in black som intro. På alla sätt rimligt, Avenged Sevenfold har aldrig hymlat med sina influenser. Klassisk metal utan krusiduller, släng in lite Maiden i mixen så är vi hemma. Och kanske är det därför de, i populärkulturens döda vinkel, blivit ett av världens populäraste hårdrocksband. Jag skriver populäraste och inte största, det finns onekligen större band, men de 3 606 som halvfyller Scandinavium är ordentligt på hugget. Publiksiffran må vara en missräkning men dom som trots allt är här ger allt och lite till. Vilket så klart tänder Avenged Sevenfold att göra detsamma. Det pumpas med fler nävar än under två Summerburst-helger tillsammans, bensinbomberna spyr ur sig eld och mellan så gott som VARJE låt stämmer dårarna på ståplats in i "SEVENFOLD! SEVENFOLD!"
När alla metalheads är i sådan storform så är det rätt lätt att bortse från att ungefär hälften av bandets låtar är träigare varianter av idolernas original. De lirar förvisso tajt och mäktigt, de dubbla kaggarna smattrar perfekt och sångaren M. Shadow har en grymt inspirerad kväll. Och när de i Hail to the King, Nightmare och "Metallicacovern" This means war förenar de tuggande riffen med strålande refränger så känns de där nävarna i luften självklara. Buried alive och So far away är dessutom något så ovanligt som otidstypiska hårdrocksballader, bara att dom vågar gör Avenged Sevenfold älskvärda.
En fin uppvärmning för Bråvalla så hem och packa tishorna nu kids så ses vi på leråkern.
