Avantgardet viker inte undan med blicken

"Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg i Avantgardet hämtar inte andan."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jonas Lundqvist(Bad Cash Quartet) gav Avantgardet ett litet elakt njurslag på Instagram i samband med Henrik Berggrens comeback. Andemeningen var att frontmannen Rasmus Arvidsson inte levt riktigt så hårt som han berättar om i sina låttexter.

Fast vad spelar det egentligen för roll? Det avgörande är ju att man tror på det han sjunger. Och Rasmus Arvidsson är inte den som viker undan med blicken eller ägna sig åt det sublima. Redan i inledande Stanna är han rakt på sak, lånar sin röst åt tvivlarna och sjunger "Vad ska han skriva om när allting är sagt? Blir det en skiva som ljuger om självförakt" samtidigt som koskällan sprätter på helt utan självdistans.

ANNONS

Sedan följer Hög i gränder och Horsepundarpop, ja ni förstår temat. Uttrycket är dock rikare och bredare än på debuten. Här finns det speedade skramlet från producenten Jocke Åhlunds Ceasars Palace men även mer proggiga låtar. Fjärilens vingslag är rena rama Nationalteatern men bottnar också i den svenska, socialrealistiska traditionen där vi hittar alla från Monica Törnell, via Gyllene Tider (Billy), Lundell (Bente), Vreeswijk till Kenta och flera andra.

Avantgardet tar därmed en egen plats i det svenska musiklivet 2017, egentligen är det bara hiphopen som har samhällskildrande texter av liknande slag men från en annan utgångspunkt.

Så jag kan verkligen förstå att så många vill hänga på och samarbeta med dem, (Henrik Schyffert och Jocke Åhlund), och så nu som El Perro del Mar som sjunger på fina, ljusa kärleksduetten Nu vill jag må där Rasmus hittar tillbaka till livet nånstans mellan Haga Nygata och Järntorget.

ANNONS