Herregud vad efterlängtad hon är, Säkert!- och Hello Saferide-Annika Norlin. Linnétältet är så långt ifrån tillräckligt stort som ett tält någonsin kan vara och upplevelsen försvåras av att Mos Def lever rövare på Azalea några hundra meter bort.
Tyst Mos Def! säger Annika lätt lakoniskt innan hon smyger fram två akustiska låtar. De är förmodligen de finaste under hela den timslånga comebacken, men de har helt enkelt svårt att nå fram. Något som dessvärre inte bara går att skylla på omständigheterna. Nej, Annika Norlin och bandet tassar fram som rådjur på hal is och trots att jag verkligen köper det tillbakahållna mespopkonceptet rakt av så blir det bekymmersamt när inget, inte ens sången, går fram.
Ändå fyra fyrar, undrar ni? Ja, men nätt och jämnt och helt och hållet på grund av den magiska skatt låtar som det finns att ösa ur. När hon får välja det bästa av både sitt svenska och engelska material och bara har en timme på sig är ALLA låtar bra. Vissa mer än andra, men genomgående är standarden oslagbar.
Hör här bara: Det här är vad som säger är så fin. Anna ter sig mer och mer som den mest ledsamma kärlekslåten någonsin. Det kommer bara leda till nåt ont är nog tvåa på den listan. Och när bandet äntligen får lite fart under vingarna och trycker fram nya I was Jesus och framförallt en maxat stark Allt som var ditt så har jag bara en önskan: låt mig se detta igen i vinter. Gärna i Konserthuset.
