Annika Norlin delar på strålkastarljuset

Annika Norlin låter flera röster höras på nya skivan, men bäst på att tolka Säkert! är – Annika Norlin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är en tunn gräns mellan att kännas nära & personlig, och att låta trist & gnällig. Det är svårt att säga exakt var den gränsen går, och den är såklart personligt dragen, men du känner när den passeras. I hela kroppen.

För mig har Annika Norlin ofta varit nära den där gränsen, utmanat den, dansat på den. Men hon landar alltid på rätt sida. Även om hon kallar sig Hello Saferide och sjunger på engelska eller Säkert! och gör det på svenska, oavsett om det handlar om att gråta sig till sömns, om att känna sig fel, maplacerad och missförstådd eller om att sakna en dotter som aldrig kom. Annika Norlin har alltid berört. På ett sätt eller ett annat.

ANNONS

Mycket handlar såklart om hennes texter - Annika Norlin har samma fingertoppskänsliga och fin-kalibrerade förhållande till svenska språket som Tomas Andersson Wij, de skapar liknande bilder även om de målar i olika färger och fångar skilda motiv - men jag tycker också om hennes personliga och lite begränsade röst. De hör ihop.

Därför var jag lite skeptisk till hennes tanke på att låta andra sjunga hennes sånger, Annika Norlin var nämligen sugen på att skriva men less på att sjunga.

Till slut landade det i en kompromiss där Norlin sjunger hälften av låtarna och låter en handfull sångare ta hand om resten. Dessutom delar hon på fina balladen Stilla utan hat med Jakob Hellman, och då om inte förr inser man hur mycket hans (enda) album måste ha hjälpt till att forma Annika Norlin som textförfattare och låtskrivare.

När Jakob Hellman sjunger ”Letar tills jag hittat nåt som stör mig. Går i pölar tills vätan irriterar mig” låter han som Annika Norlin, och när hon avrundar samma låt med ”Blir en känsla till slut, en mjuk granat. Sen bara stilla utan hat” låter hon som Jakob Hellman.

Bland alla de röster som hörs på Annika Norlins nya album märks framför allt sångarna Ola Klüft, Arvid Andersson Ellis och Jakob Nyström från Isolation Years, men det passerar även folk från Vapnet, Könsförrädare, Two white horses och Loney Dear.

ANNONS

I den behagligt lunkande Funky Nassau står Ola Klüft längst fram och sjunger, fint kompad av Annika Norlin på stillsam akustisk gitarr.

I vemodiga och mollstämda Inte jag heller, med den härligt deskriptiva och träffande textraden ”Har du också känt dig som en tetriskloss som kommer sneddad när alla vill ha en avlång” är det Arvid Andersson Ellis från lappländska reggaegruppen Glesbygd’n som hörs mest, och i den korta Tjacket har Lina Högström tagit plats framför sångmikrofonen.

De gör starka insatser allihop men det blir ändå ett lyft när Annika Norlin tar över i låtar som sköna men lätt ångestridna Allting flyter, och i Grottorna med sitt Frida Hyvönen-nerviga driv. Bäst på Annika Norlins nya album är nämligen Annika Norlin själv.

ANNONS