"Scenen är större än någonsin, men också mindre imponerande. Jag vill bli blown away. Jag vill stå där med vidöppna ögon och säga Whoa, vad är det här? Jag har aldrig hört det här förr! Men det händer inte. Det är safe."Orden är Steve Angellos, tidigare i Swedish House Mafia, i en intervju för Billboard där han går till angrepp mot EDM-scenen, klubbmusikens deluxe-utgåva.
Orden kunde varit mina egna. Som gammalt fan av elektronisk musik var jag överförtjust när scenen formligen exploderade.Jag njöt av att se och höra skickliga, påhittiga producenter som Swedish House Mafia och Avicii, David Guetta och den ruffigare kusinen Skrillex inta arenor och topplistor. Kanske kände jag också viss skadeglädje när arenarock-kramande vänner och kollegor tvingades åse hur min musik trängde ut allt annat. Det var roligt helt enkelt!
Det är det inte längre. I takt med framgångarna har musiken förfärande snabbt blivit utslätad. Istället för en Avicii finns det tvåhundrafyrtioåtta. Som alla låter precis likadant. Missförstå mig inte: det görs en massa bra låtar. Men det är bara så genomtänkt och anpassat och … tråkigt.
23-årige stockholmaren Alesso är redan en av scenens stora och släpper sitt debutalbum, Forever. Det är delvis riktigt bra. Börjar hårt och mörkt och närmast ödesmättat med introspåret Profondo som går över i en till liknande instrumental och jag börjar tro att, oj, här händer det! Då släpper han närmast demonstrativt allt spännande och småfarligt och låter den uttjatade Tove Lo-hitten Heroes veva igång –en låt som skulle kunna användas som arketyp när man i framtiden ska studera den här scenens dna. Några enkla melodislingor som stöts mot varandra över lagom tuffa rytmer och så lite pianoklink för känslans skull. Som vore det en jäkla Coldplay-remix. (Alesso älskar Coldplay.)
Och så fortsätter det. Ibland är det, jo, strålande –går inte att säga annat om en låt som Under control, som Alesso gjorde med Calvin Harris och Hurts. Men till slut mår jag faktiskt lite illa. Lite samma mentala matthet som när man ser den tolfte vampyr-tv-serien i ordningen lanseras. Det spelar ingen roll längre hur snyggt och bra det görs, det måste till något helt nytt nu. "Det är en fas, säkerligen, men någon måste fösa oss ut ur den." Steve Angello igen. Angello själv tog en paus från allt, inspirerad av –gud förbjude – hur rockmusiker gör. Ni vet: album, turné –och sen ett break på ett par år för att hitta ny inspiration.
Nu är han snart tillbaka med en egenutgiven soloplatta där han säger sig ha hittat tillbaka till musikens essens. Tills jag fått höra den kan jag nästan sakna tiden då Swedish House Mafia i bästa Spinal Tap-stil tjoade det famösa "We're gonna fuck this nightclub in the pussy!". Det var ju lite rock'n'roll i alla fall.
