Det finns artister som brottas med höga förväntningar. Som känner kravet på att skapa en storsäljare, leverera ännu en listetta eller rent av släppa en framtida klassiker. Och så har vi Adele. Hon ska fixa alltihop.
27-åriga Adele Adkins från Tottenham i London bär nämligen hela musikbranschen på sina axlar. Många tror och hoppas att Adeles nya album ska sälja minst lika mycket som hennes förra, och med tanke på att det har sålts i 30 miljoner exemplar i en tid när folk "inte köper skivor" kan man förstå om Adele känner viss press.
Inte bara hon förresten, det gäller alla som överhuvudtaget haft med skivan att göra. Säkerhetsarbetet kring det här släppet har varit rigoröst, om man vill vara snäll, och löjligt överbeskyddande från alla möjliga håll om man ska vara ärlig. Strunt samma. Nu är skivan här och det viktiga är om den lever upp till förväntningarna. Det gör den. Tveklöst.
När singeln Hello släpptes härom veckan var det, förutom Bondlåten Skyfall 2012, det första livstecknet från Adele på fyra långa år. Att det genast sattes massa olika försäljningsrekord på båda sidor av Atlanten känns inte konstigt då suget efter Adele tycks omättligt, och Hello dessutom är en riktigt laddad och känslofylld ballad.
Alla som gillar den kan lugnt luta sig tillbaks och se fram mot Adeles nya album som är rakt igenom är beströdd med samma slags svepande, storslagna och pampiga ballader. Hello, grym som den är, är inte ens plattans skönaste spår.
Priset för Adeles just nu bästa låt går i stället till When we were young, en vansinnigt vacker och längtansfylld pianoballad som hon har skrivit ihop med kanadensiske singer/songwritern Tobias Jesso Jr. When we were young är en sådan där låt man vill bära med sig för resten av livet, trycka tätt intill hjärtat och hämta kraft ur. Gång efter gång efter gång. En låt som gjord för att drömma sig bort och missa hållplatser till. Herregud, vilken röst hon har!
River Lea – en annan favorit – är en praktfull gospelhyllning till Adeles hemtrakter i Tottenham, döpt efter den flod som rinner genom området.
Million years ago låter som ledmotivet till någon klassisk gammal långfilm från 70-talet och lever högt på sin ensamma, akustiska gitarr.
På andra låtar har Adele arbetat ihop med prisade låtskrivare som Ryan Tedder, Greg Kurstin och Paul Epworth, och de får allihop ut det bästa ur Adele. Det är till och med så att hon stundtals lyfter låtar till himlen som egentligen är lite ... tja, halvdana.
Det gäller tyvärr inte Send my love (to your new lover) som svenska hitfenomenet Max Martin och Shellback bidragit med. Deras reggaefärgade sommarlåt känns helt malplacerad i sammanhanget och ger mest intryck av att Adele bör hålla sig till ballader, som hon gör på nio av albumets elva låtar, men vilket knappast stämmer. Givetvis skulle Adele trycka upp en dansgolvshit rätt i krysset om hon bara gav sig själv chansen.
Men det gör hon inte. Inte på det här albumet. Här är det balladerna som regerar, och inte mig emot, inte när de levereras med sådan glöd, sådan tyngd, sådan intim förtrolighet.
Årets julklapp? Självklart.
FOTNOT: Adeles nya album kommer i dagsläget inte att släppas på Spotify eller någon annan strömmande gratistjänst.
