50-plussare som låter som 25

Bad Religion bjöd på svettig gubbpunk som ändå håller måttet, med viss möda.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sällan har jag sett så många kepsar på ett och samma ställe. I publiken vajade huvudbonaderna tätt redan när svenska punklegenderna Millencolin värmde upp inför den stora explosionen.

När Bad Religion dundrar in på scenen så gör de det med besked. American Jesus är ett starkt öppningsnummer och det låter riktigt bra, men de får inte med sig publiken förrän mot slutet.

Sångaren Greg Graffin spatserar runt på scenen lite halvhjärtat medan resten av bandet köttar på för glatta livet. Egentligen ser han mest ut som en elektronikförsäljare. Men Bad Religion är inte här för att sälja någon plasma-tv. Rösten håller ändå riktigt bra och ljudmässigt finns det inte mycket att klaga på. Även om det här varken är så skitigt eller farligt som man vill att punk ska vara så är det på något vis spännande att se Greg Graffins helt unika kroppsspråk in action. Allra tydligaste lyftet i denna spelning är hitlåten 21st Century, då man till och med kan ana ett och annat hopp i publikhavet.

ANNONS

Bad Religion vevar på, hoppar runt och går lös på instrumenten, men det saknar tyvärr udd. Basisten Jay Bentley är nästan den ende som verkar ha lite av den forna glöden kvar.

"Ni borde följa mig på Twitter. Jag är presidenten", säger Greg Graffin. Det är en av flera gliringar som riktas mot Donald Trump och andra, lite sådär i förbifarten, denna småkyliga afton. Det är charmigt, men lite krystat.

Det är helt enkelt svårt att få den här highschool-osande punken att fungera när man har passerat 50, men Bad Religion gör ändå ett beundransvärt jobb och kommer ut på andra sidan med trovärdigheten i behåll. Och det finns något förbannat vackert över att de fortfarande verkar skita fullständigt i vad folk tycker.

ANNONS