Bee är en arbetarklasstjej som med stipendium kunnat gå på den fina Darrow Harker school, där hon träffat den karismatiske Jim. När boken börjar har Jim dött under mystiska omständigheter och Bee slickar sina sår genom att arbeta på sina föräldrars kafé i den lilla kuststad hon är uppvuxen i. En dag kommer en inbjudan från hennes gamla gäng och med viss bävan återvänder hon för att en gång för alla ta reda på vad som egentligen hände Jim.
LÄS MER:Svart humor för tolvåringar
En liten grupp rika, vackra, excentriska ungdomar. En exklusiv privatskola. Outsidern som oväntat släpps in i gruppen och ett mystiskt dödsfall.
Initialt är innehållet i Marisha Pessls Neverworld inte bara ett så starkt eko av hennes bestsellerdebut Fördjupade studier i katastroffysik från 2006, utan även av genrens stora (och betydligt bättre) klassiker – Donna Tartts Den hemliga historien från 1992 – att det är svårt att avgöra om det är ofrivilligt eller en drift med genren. Personskildringarna är osannolikt platta: den rika Whitley i glittrande designkläder (”som en reklambild i ett glossigt magasin”), plugghästen Martha i tjocka glasögon, charmknutten Jim med gitarr och sugande blick. Men när ungdomarna sedan i en plötslig vändning fastnar i ett slags Måndag-hela-veckan-ingenmansland mitt emellan liv och död, så blir det både roligare läsning och klarnar en smula: Neverworld är helt enkelt inte så mycket ett high school-/collegedrama som ett omsorgsfullt konstruerat mordpussel i originell magisk realism-skrud.
Men hur mycket pusselälskare man än må vara är det svårt att engagera sig i hur det går för ungdomarna, fastlåsta i sin eviga loop, när de aldrig lyckas bli mer än lustiga eller vagt irriterande klippdockor. Och även om de mardrömsliknande förutsättningarna teoretiskt sett är strålande för en gastkramande thriller – den ständiga upprepningen, den mystiske Väktaren, den allt snabbare tickande klockan – så lyckas inte heller spänningsaspekten bli mer än ord.
Men visst, om man läser Neverworld som man tar sig an ett parti Cluedo så kan man i alla fall ha rätt kul med whodunnitaspekten.
