De vilsna själarnas gäng är en välskriven och underhållande roman om ett antal iranska män som av olika skäl flytt från sitt hemland och i ett kargt, svenskt landskap försöker överleva med sin ära och självbild i behåll.
Året är 1989. Vi befinner oss på en invandrarförläggning i utkanten av en mindre ort i Norrland. Huvudpersonen Ahmad är en ung man som lämnat fru och barn därhemma i byn, och flytt genom Afghanistan och Turkiet för att slippa dö som soldat i kriget. Han plågas av ensamheten och de långa, dyra telefonsamtalen med dem därhemma, som tror att Ahmad rymt till det goda livet, och ständigt förebrår honom och kräver pengar. Hans försök att få frun och barnen till Sverige motarbetas inte bara av de svenska och iranska myndigheterna, utan också av hustruns familj.
På förläggningen dras Ahmed in i maktstrider och intriger. De asylsökande männen framstår som en samling kufar. Var och en med sin egen hemlighet att skydda, och sin egen märkliga överlevnadsstrategi. Där är den veke och intrigante rikemanssonen Morad, den lättstötte ”sir Geoffrey” , den förföljelsemaniske Nasser och så den självsäkre retorikern och ideologen Reza, som ordnar en demonstration utanför kommunhuset, med de gåtfulla parollerna: ”Ned med kapitalismen! Ned med mulltarismen! Ned med spionaget!”, eftersom han anser att ”Det måste finnas ett problem och ett syfte att kämpa för, annars tar svenskarna oss inte på allvar.”
Stilen är lättsamt humoristisk. Men boken är, sin lättsamhet till trots, svårtydd och mångbottnad. Jag drabbas av osäkerhet. Kan man bekräfta sin tolerans genom att le åt kulturkrockar, som kanske i själva verket är tragedier? Och om det är en satir – vem riktar sig den då egentligen emot?
Författaren Mohammad Gerami är en doldis som ännu inte fått förklara vem han är och vad han vill i alla medier. Tills vidare får vi därför läsa hans bok utan bruksanvisning.
