I augusti 2002 sattes Mohamedou Ould Slahi på ett plan mot okänd destination. Han kläddes av, försågs med ögonbindel och blöja. När han klev av planet slog ljumma karibiska vindar mot hans ledbrutna kropp, men lindring skulle det inte handla om i Guantánamo Bay.
Slahi är född 1970 i Rooso i södra Mauretanien, pappan var kamelhandlare. Mohamedou var begåvad, lärde sig tidigt Koranen utantill, och fick ett stipendium till tyska Duisburg, där han studerade till el- och teleingenjör. 1990 avbröt han studierna för att delta i revolten mot den kommuniststyra regeringen i Kabul, vilket blev hans första misstag. Han svor trohetsed till al-Qaida.
Direkt efter regeringens fall började mujahedinsoldaterna slåss sinsemellan och Mohamedou Slahi åkte hem igen, han ville inte kriga mot andra muslimer. Men det trodde inte hans senare torterare på.
Han hade för mycket som förenade honom med de misstänkta unga männen bakom 11 september: han var ung, jihadist, begåvad – talade flera språk. Dessutom var han släkt med Abu Hafs al Mauritani, en av Osama bin Ladins närmaste rådgivare. Tunga indicier, tyckte många.
Men på femton år har militärens åklagare ändå misslyckats med att få ihop ett hållbart åtal mot Slahi. En överstelöjtnant Couch gav upp. Inga bevis, ansåg han, och hänvisade till sin kristna tro: han kunde inte ta ett åtal på sitt samvete. Också hans efterträdare, överste Morris, var tveksam: ”mycket rök, ingen eld. Mig påminde han om Forrest Gump, i den bemärkelsen att det fanns en massa märkliga händelser i al-Qaidas och terrorismens historia, och så fanns Slahi som skymtade någonstans i bakgrunden.”
Själva dagbokens tillkomst liknar ett mirakel. Mohamedou Slahi har plitat ned den för hand på lösa lappar. Den är skriven på uttrycksfull engelska, som är Slahis fjärde språk, och dessutom ett språk som han till stora delar lärt sig av sina torterare. Det engelska språket tycks ha fler svordomar än något annat känt språk, skriver Slahi i all oskuld.
Dessutom har varje papperslapp gått via den militära censuren, och subjekt och pronomen är regelmässigt utplånade av tjocka, svarta streck. Ibland är flera sidor i rad censurerade. Men ändå avtecknar sig en skarp bild av gärningsmän och -kvinnor på Guantánamo.
Man förstår att Larry Siems, den amerikanske författaren och PEN-aktivisten som har sammanställt Slahis svartmaskade anteckningar, har haft ett svettigt jobb; ibland rena samtidsarkeologin.
Det handlar mycket om tortyr, och det är bitvis vidrig läsning. Det gör fysiskt ont att ta del av Slahis erfarenhet, om så bara i fantasin. Det är klassiska metoder, kända sedan antiken. Fången får inte sova, inte äta och dricka, eller tvingas äta för mycket, eller tvingas dricka saltvatten och smaka sina egna spyor. Fången försänks i kyla eller värme, och dränks i hög musik, bokstavlig death metal. En torterare knäcker fångens revben, medan en annan höljer honom i isbitar. Isbitarna plågar fången mera, samtidigt som de lindrar effekterna av slagen. Kvinnliga torterare drar av sig blusen, eggar den fromme fången sexuellt och förnedrar honom till självutplåningens gräns. Både kvinnor och män kan förnedras sexuellt, skriver Slahi lakoniskt.
Slahis berättelse har redan jämförts med Dostojevskijs berömda skildring av tiden i tsarens arbetsläger, i Döda Huset. Jämförelsen haltar inte, såtillvida att också Mohamedou framstår som en mild person, med en ängels temperament: ”Jag tror att fängelset är en av världens äldsta och viktigaste skolor: man lär känna Gud och man lär sig tålamod. Under några år i fängelse skaffar man sig lika mycket erfarenheter som under årtionden utanför murarna.”
De teologiska dispyterna mellan Slahi och en av hans kristna väktare är en verbal slapstick. Slahi har visserligen fått treenigheten om bakfoten, men hans bokstavstroende fångvaktare är inte så bibelsprängd som han låtsas. Båda grabbarna borde gå om kursen i jämförande studier i Bokens religioner. Håhåjaja.
Däremot är Mohamedou Slahis egna reflektioner om hat och tolerans oftast mycket läsvärda. Och hans kommentarer om amerikansk kultur är ofta givande. Av hyggliga vakter får han låna böcker; JD Salingers Räddaren i nöden blir hans favorit, han skrattar så han skakar i sängen, och vakterna kommer fram och frågar hur det är fatt. En annan vakt förser honom med filmer i mängd, och han njuter av Ridley Scotts välgjorda Gladiator, där ”ondskan får sitt straff”. Slahi konstaterar att amerikanerna med rätta kan vara stolta över sin filmindustri. Å andra sidan verkar den amerikanska civilisationen vara hotad eftersom dess manliga befolkning sitter böjd över själsdödande dataspel, och varken hör eller ser... Lite självgott meddelar Slahi att han för egen del inte står ut med dataspel.
Mohamedou Ould Slahis dagbok från Guantánamo är ett mycket viktigt dokument i vår samtid. Inte för att det skulle ge hela bilden av en falskt anklagad medborgare, höjd över alla misstankar. Det är inte poängen. Poängen är att vi får en humant färgad redogörelse av omänsklig behandling – direkt av ett av tortyrens offer. Det är nödvändig läsning, inte bara för alla kritiker av amerikansk världsförbättrariver. Nej, framförallt är det vänner av den amerikanska livsstilen och de mänskliga rättigheterna, som bör läsa denna bok. Jag törs lova att det blir givande.
Vi kan nog alla ha glädje av bönen för krissituationer: Ya hayyu! Ya qauuum!
Man lär känna Gud. ”Jag tror att fängelset är en av världens äldsta och viktigaste skolor: man lär känna Gud och man lär sig tålamod”, skriver Mohamedou Ould Slahi i sin dagbok från Guantánamo.
.
Ämnet
I över ett decennium har ingenjören Mohamedou Ould Slahi från Mauretanien suttit fängslad på Guantánamo utan rättegång. 2010 beordrade en domare att han skulle släppas, men beslutet överklagades av den amerikanska regeringen. Ould Slahi sitter alltså fortfarande fängslad när hans dagbok nu översatts till svenska. Boken skrevs redan 2005, men det tog nästan sju år för den amerikanska censuren att gå igenom de 466 handskrivna bladen.
Skribenten
Ulrika Knutson är journalist och författare, och medverkar regelbundet på GP Kultur. Senast recenserade hon Mattias Hagbergs roman De användbara.
