I höstas ställde Klara Lidén ut på Serpentine Gallery i London. I mars blev hon den första svenska konstnär någonsin som ägnades omslaget till den inflytelserika amerikanska konsttidskriften Artforum. Nyligen fick Lidén ett hedersomnämnande på Venedigbiennalen för ett stort verk med offentliga papperskorgar som snotts från olika städer. Juryn prisar bland annat Lidéns espri och ursinne.
När Londonutställningen förflyttats från det vackra Serpentine gallery i Hyde Park till Moderna museet har den fått en alternativ ingång, vid sidan av den vanliga entrén. Sedan bär det ner i källarlokaler som inte brukar användas för utställningar, som i en bokstavlig illustration till underground. Ingen kommer fram för att kolla biljetten. Kanske det verkliga syftet med den provisoriska öppningen? En genväg förbi kontrollinstansen.
Som gatukonstnär kallade sig Klara Lidén tidigare Bikey och hade bland annat en alternativ postutdelning i Stockholm med egna brevlådor och allt. Men att fina konstinstitutioner också kan vara aktivistkramare är inget att raljera över. Lite floskulöst skulle man kunna påstå att det mindre är dubbelmoral än en vilja och förmåga till kluvet seende. På ett konstmuseum ska inte ett samhälle belåtet betrakta sig självt.
En motsvarighet till de hyllade papperskorgarna i Venedig finns för övrigt på Moderna museet i form av de nattetid nedrivna och stulna affischerna som buntvis hänger som en svit av collagetavlor på väggarna, alla med ett tomt, vitt affisch-ark allra ytterst, Untitled (Poster painting series). Vita monokromer, tystade reklambudskap, men med färger som ter sig desto intensivare just för att de isolerats i de fransiga marginalerna.
Det är raffinerat, här är Lidéns illegala aktivism estetiskt salongsfäig och listan över det dussintal internationella privatsamlingar verken ingår i är imponerande. Stölderna har smugglats in i de stora lägenheterna.
I Unheimlich Manöver monteras annars föreställningen om hemmet ner i en installation där Lidéns eget tidigare bohag packats samman till en kompakt mur av obeboelighet.
I några av filmerna upplevs kroppen som just hemlös, i färd med att omformulera rummet och belägenheten den försatts i. I videotriptyken Kasta macka gör Liden just det, kastar macka i vattnen i New York, Frankfurt och Zürich, men småstenen ersätts undan för undan av större och tyngre material och tidsfördrivet blir till tungt arbete utan skönjbart mål. Filmerna har en precis rytm och enkelhet som mer bär fram en känsla av sorg än av uppror. En tömning, ett avbördande.
Synd att merparten av Klara Lidéns byggen bara förevisas i katalogen – förvisso ofta platsspecifika installationer som skapar provisoriska rum utanför arkitekturen, ja mot arkitekturen. Rum som tillflykt, som nutidsarkeologiska tvärsnitt, men också som ett slags fiktioner, gestaltningar av den som uppfört det, bebor eller övergivit det. Så blir den största bristen med utställningen att den inte gjorts större, eller annorlunda, mer just här. Även om en ny ingång var en lovande start.
