Lena Ollmark räds inte att gå emot konventionerna. Om en mycket snäll, gemenskapssökande liten flicka mobbas hårt brukar det, i böcker för yngre, inte sluta med att hon dör. Vanligare är att mobbarna får betala dyrt på ett eller annat sätt. Och visst, det får de också i Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Men då har Lilla Hon redan passerat över till andra sidan.
Kluven till berättelsen
Himmel, vad kluven jag är till den här berättelsen. Ollmark är bra på att skriva skräck för barn, som hon visat bland annat i böckerna om Firnbarnen. Ändå är det ganska svårsmält att straffet för de helt genomvidriga barnen i den nya boken är att i slutet bli instängda i kuddrummet med spöket efter Lilla Hon och hennes nya spökkompisar Slöjdflickan, Lärarinnan, Bibliotekspojken och Matfarbrorn – alla gengångare efter människor som plågats av elaka elever på skolan genom tiderna.
Visst, mobbarbarnen skriker av skräck och kan inte komma ut ur rummet; man kan också föreställa sig att de senare svälter ihjäl eller sakta kvävs eller liknande, och även de passerar över till andevärlden. Det är en bra hämnd.
Vill bara vara med
Men det mest tragiska i hela den här historien är att Lilla Hon inte alls tycks vara ute efter hämnd. Hon vill ju bara få vara med och leka! Vara med i kuddrummet. Göra magistern glad med små presenter som hon i smyg lägger på katedern (och som han omgående sveper ner i papperskorgen). Få vissla medan hon äter bokstavskex utan att de stressade föräldrarna tycker att hon skräpar ner och stör.
Nu får hon allt detta. Nu har hon vänner. Nu får hon vara med bland de bjärta färgerna och de mjuka madrasserna.
Vrider om kniven
Fast nu är hon död. Det är lite chockerande. Och väldigt, väldigt sorgligt. En så osynliggjord flicka att hon inte ens har fått ett riktigt namn utan bara benämns med ett pronomen skulle man önskat ett bättre öde. Ollmark vågar verkligen vrida om kniven – och baksidestexten att boken slutar lyckligt är en spoiler som alltså kan ifrågasättas rejält.
