Jag blundar och önskar mig något handlar om en tolvåring med integritet. Lisa tillhör inte de häftiga flickorna i klassen. Hon tycker inte om att gå i flock, och hon har inte så lätt att få vänner. Men nu har hon äntligen fått en bästis – Nova, som tillhör en cirkusfamilj, tillfälligt bosatt i staden.
De båda flickorna är oskiljaktiga, och har roligt tillsammans. Men allt förändras när de på Novas initiativ börjar umgås med ett gäng tuffa tjejer som är ett par år äldre. För att få vara med måste de göra förbjudna saker –som att snatta, smyga in på tonårsdisco och dricka sprit.
Lisa gör tappra försök att klara av allt detta. Hon blir riktigt skicklig på att snatta, men känner sig ändå utanför och osynliggjord i flickgänget. Nova har till synes lättare att smälta in i gruppen, och Lisa börjar tvivla på hennes vänskap. Samtidigt funderar hon på om hennes egna känslor för Nova kanske i själva verket är kärlek.
Boken beskriver på ett fint och trovärdigt sätt förpubertetens kval och glädjeämnen. Att vara liten och stor på en och samma gång. Klarögt tolvårssaklig och samtidigt full av pirriga nya känslor och aningar.
Lisa lyckas synliggöra sig igen. Både för sig själv och andra. Hon upptäcker att det finns människor som uppskattar henne just sådan hon är. För trots sin blyghet har hon både självkänsla och integritet. Jag får för mig att det delvis är hennes mammas förtjänst. För mamman är sällsynt rak och uppriktig mot sina barn, och inte det minsta överbeskyddande.
Sådan är också bokens författare mot sina läsare. Hon berättar enkelt och effektivt en medryckande historia, utan att överdramatisera, moralisera eller komma med enkla lösningar. Det är ju relationer som gör livet spännande. Också för en tolvåring. Så är det bara. Och det behöver man inte ens skämta om.
