Det är nog inte många barn i dag som känner till uttrycket ”förkläde”. Men så kallar Josefin och Lola den senares mamma, när de tre tillbringar några dagar i ett hett Paris, sommarlovet mellan sjätte och sjunde klass.
Det är Moa Eriksson Sandberg som använder benämningen i sin nya bok Paris, Lola & jag, och ordet får snart sin förklaring, eftersom de två flickorna nästan hela tiden funderar på, pratar om och experimenterar med sin sexualitet.
De ser fallosar överallt i den stenbyggda staden, de vältrar sig i beundrande blickar från pojkar och män i alla åldrar, de springer ut nakna på hotellets balkong och drömmer om att blända och bli beundrade, som Mona Lisa.
Fast det blir obehagligt och konstigt för dem när en äldre man som sett dem skickar en bukett rosor till Josefin, med ett meddelande. Det känns mörkt i magen. Och det är någonstans i allt detta som boken blir svår att förstå – för vem är den skriven? Hur många tolv-trettonåringar kan relatera till den här historien?
För det är väl en sak att vilja få killars uppmärksamhet och fantisera om det första samlaget, en annan att få gubbar att ropa oanständigheter från bilfönster och ha ett förkläde som kommenterar ”ni driver de där männen till vansinne”.
Men detta är samtidigt en underbart fint skriven bok. Moa Eriksson Sandbergs språk är skimrande vackert och fullt av ögonblicks- bilder, känslan av Paris ligger tät och tung över sidorna, som bara delvis täcks av text i en nära nog prosalyrisk form.
Textbitarna står ofta för sig själva som små miniromaner, som förutom de dominerande tankarna på sex rymmer ledsenhet, ensamhetskänsla trots fnissig gemenskap med bästisen, en mamma som väntar barn med nya killen, elaka sextrakasserande killar i skolan (killar man ändå är kär i) – ja, det är rätt mycket som kläms ihop i de här luftiga styckena.
Vilket blir till en bild av tonårslivet i sig självt. En massa känslor och upplevelser som på något vis måste komprimeras på ett ganska litet utrymme, som i denna roman.
