Moa Eriksson Sandberg debuterade 2011 med ungdomsboken Söta pojkar är bara på låtsas, som handlar om tonårssexualitet, könsrollsförtryck och en sextonårig Halmstadsflicka som drömmer om att bli skådespelare.
Hennes nya bok, Den första flickan skogen möter, vänder sig till något yngre läsare och handlar om hur det är att befinna sig precis på gränsen mellan barn och tonåring.
Boken inleds med en mardröm: en flicka jagas genom skogen av en man som vill strypa henne. Rädslan för mannen i skogen sägs vara hennes starkaste sommarminne.
Berättaren är Hanna – en tolvåring med rikt ordförråd och skarp iakttagelseförmåga. Men också ett barn som drabbats av pubertetens starka och ombytliga känslor.
Hon bor i det lilla Hallandssamhället Rydöbruk, där hon firar sin tolvårsdag med saft och tårta i bersån. Det är sommarlov i en idyllisk kråkvinkel där alla känner alla. Men den trygga barndomen håller på att rämna. Någonstans i skogen har en trettonårig skolkamrat försvunnit. De vuxna avslöjar sin hjälplösa osäkerhet. Det tisslas och tasslas om okända sexmördare, invandrare, bydårar och grannarnas familjeproblem, medan pojkarna vid kiosken ostört ägnar sig åt sextrakasserier av småflickor.
Det blir spännande läsning, eftersom vi inte vet vart bokens dramatiska upptakt kommer att leda oss. Handlar den om en blodig tragedi, eller om en tolvårings överspända fantasier?
Jag skall inte avslöja hur berättelsen utvecklar sig. Men till oroliga vuxna vill jag säga att den slutar bra, och på ett inkännande och trovärdigt sätt gestaltar spirande sexualitet, föräldrars ansvar och vårt oändliga behov av gränslös kärlek.
