Mircea Cartarescu | Dagbok 1994–2003

ANNONS
|

Få saker är så njutningsfulla som den illusoriska känslan av att få kliva in i en författares huvud och betrakta fiktionsmaskinens alla nervtrådar och substanser. Nu har den rumänske, ständigt Nobelpristippade författaren Mircea Cartarescu offentliggjort sitt allra innersta i mastodontverket Dagbok 1994–2003. Det är onekligen en av de mest uppriktiga själviscensättningar jag har läst på väldigt länge. Inte så långt ifrån Lars Noréns egobibliska dagbok.

Vi får följa författaren under hans mörkaste men också lyckligaste år. För samtidigt som han skriver på sitt livsverk – Orbitorserien – går han både igenom en destruktiv relation, nyförälskelse, skilsmässa och början på ett nytt liv med ny fru och barn. Det enda som är konstant under den här tiden är skrivandet som ter sig mest som en golgatavandring. Självupptagenheten är total. Men säg den författare eller konstnär som inte är självupptagen?

ANNONS

Författaren lever som i ett tomrum. Inget gläder honom och han retar sig på allt och alla. Han är rädd för att hans trehövdade roman skall förvandlas till en manieristisk målning med ett enda stort manligt könsorgan i centrum. Han största farhåga? Att han aldrig kommer att kunna skriva lika bra som Musil eller Pynchon.

Och vad spelar litteraturen för roll, frågar han sig ständigt, om skrivandet aldrig blir författarens andedräkt, näringsintag och avföring? Vad är det för vits att skriva, om romanen bara äter upp ens hjärna istället för att syresätta den med ny kraft? Att ständigt skriva om att man inte kan skriva kan förefalla lite kokett, med tanke på att Cartarescu ger ut tre romaner, en avhandling om den rumänska postmodernismen och en rad andra dikter och essäer under de här åren.

Cartarescu kämpar verkligen vid sitt skrivbord, vilket gläder mig någonstans, för jag har sällan behövt kämpa så mycket som med Cartarescus böcker. Orbitorserien var något av det absolut vackraste och märkligaste som kommit i min väg, men också något av det mest ogenomträngliga. Varje mening är som ett universum i sig och historierna bygger på en ständig dialektik mellan mikro- och makroperspektiv. Man skulle kunna säga att Cartarescu försöker sig på en biologisk dissekering av metafysiken. Eller är det tvärtom?

ANNONS

Sen kan rumänen i mig inte låta bli att känna igen de magiskt realistiska stråken som är så typiska för den rumänska sagokulturen, absurdismen, cynismen, ja rentav nihilismen, men Cartarescu är som en sammanslagning av litteraturens mest svindlande gåspennor. Här finns både Cervantes pikareska naivism, Borges labyrintiska tidsresor, Márquez detaljrikedom, Goethes filosofiska experiment, Bulgakovs burleska persongallerier och Pynchons intrikata fiktionspussel. Ibland kan huvudberättelsen drunkna i myrstacksliknande inzoomningar eller hejvilda avfartsvägar.

I den här boken slipper man dessa ostentativa krumbukter och den ständiga växelverkan som kan bli lite tröttsam efter ett tag. Dagbokens format, som förvisso ständigt impregneras av hans fiktiva texter, skänker vardagen en rofylld koncentration som paradoxalt nog gör den mer spännande än hans romaner. Här finns också en etisk dimension i estetiken. Cartarescu lämnar aldrig ut någon. När han går igenom sin uppslitande skilsmässa, så faller han inte en enda gång in i hämndfällan. Han skildrar inte så mycket det som faktiskt händer, utan mer vad händelserna gör med honom fysiskt och psykiskt. Inte ens när han förbannar de rumänska kritikerna, som faktiskt varit ovanligt brutala mot honom, hänger han ut dem med namn.

Störst behållning får jag av Cartarescus ständiga pendlande mellan storhetsvansinne och själväckel. Visst, det är ett klassiskt berättarknep, men hos Cartarescu känns det väldigt äkta. Och det är nog precis den här äktheten jag har saknat i hans romaner, realismen, den nakna självbetraktelsen, vilandet i en känsla, upptäckten av känslorna bakom vissa ord som han tidigare bara sett som ord, och inget mer.

ANNONS

Kärleksbetraktelserna, mötet med den nya kvinnan, ljusvarelsen Ioana, (som faktiskt heter samma sak som hans dotter! Freud, någon?) är precis så där elektriskt storslagna som i den i övrigt rätt så självbiografiska Orbitorserien, men här får man också ta del av tvivlet som kan uppstå i början på ett nytt liv, känslornas arabesker. Cartarescus Dagbok, är en djupt mänsklig bok om författandets svåra konst, men också en bok om vad det innebär att vara människa, om man kan säga något så enkelt.

Om man skriver självbiografiskt, är det då inte en överloppsgärning att även komma ut med sina dagböcker? Nej, skulle jag vilja säga. För här får man blicka bakom alla berättartekniska dimslöjor. Till min stora glädje upptäcker jag nu att det finns ytterligare två dagboksserier utgivna. En som sträcker sig över perioden 1990–1996 och en mellan 2004 och 2010. Jag kan bara hoppas att Cartarescus ständiga översättare, den briljanta Inger Johansson, redan kastat sig över dem.

Född: 1956 i Bukarest

Första boken på svenska: Nostalgia (2002) utkom i Rumänien 1989 kraftigt censurerad. Publicerades på originalspråket i sin helhet efter diktaturens fall.

På svenska finns också Orbitorserien som innehåller tre böcker: Vänster vinge (2004), Kroppen (2006), Höger vinge (2008). Och lyriksamlingen En lycklig dag i mitt liv (2008).

ANNONS