Under tidigt 1980-tal härskade syntpop och nyromantik, banden hette Japan, Duran Duran, Lustans Lakejer och Reeperbahn. I Göteborg lekte en kvartett konstelever följa John (åtminstone hette debutalbumet så, men egentligen gick de sin egen väg). De kallade sig Strasse (efter en överdosering Fassbinder-filmer) och gav ut ett album och en kvartett singlar producerade av Midge Ure från Ultravox och - Magnus Uggla.
Nu släpper de album nummer två, 24 år efter debuten.
- Det har mycket med mig att göra, säger frontmannen Russ Rydén försiktigt sedan han slagit sig ned i hotelloungen med en kopp automatkaffe. När plattan väl kom ut gick väl luften ur och så började festen, sedan fortsatte det bara. Jag hade säkert kul ... Att vakna upp i en främmande säng kan väl hända, men att vakna upp i främmande land. Och veta att man inte är på turné.
Många långa år senare är han ute ur dimman och Strasse på banan igen med nya plattan Transylvanian flower. Till stor del tack vare nye medlemmen tillika producenten Charlie Storm.
Nu trivs han till och med i studion ("det är så jävla roligt med Charlie, han är inte rädd för någonting") och ser redan fram mot nästa platta. Den kommer inte att dröja 24 nya år, mycket av materialet är redan mer eller mindre klart.
- Jag har aldrig tagit någon kreativ paus, har skrivit hela tiden. Det går så lätt, säger han och fingrar lite på den stora kepsen på huvudet. Jag har hoppat in i andra band så jag har klarat mig. Och så har jag målat.
Det har han gjort sedan han kunde krypa. Ville till och med hoppa av plugget men konstskolorna tyckte han var för ung. I stället blev det kvällskurser, som tolvåring ihop med "mogna farbröder". De båda uttryckssätten går hand i hand och har resulterat i några av bandets skivomslag.
Även om Strasse aldrig riktigt passat in, aldrig "passat herrarna i kostym", så har Russ Rydén till slut börjat förstå att han faktiskt är rätt vass på det han gör. Så trots förslag om soloplatta är det bandet som gäller "det skulle ändå låta likadant". För han har onekligen en egen ton, kompisarna "känner lukten av en Rydén/Strasse-låt på mils avstånd".
- Jag håller mig fast, det här är det enda jag kan. Släpper jag det, då släcks det för gott.
Så han fortsätter med både konsten och musiken vad som än händer, det är "lite sent att sluta". Närmast väntar spelning på Sticky Fingers i januari och nu är det kul igen.
- Ja! konstaterar Russ Rydén med ett leende. Jag spelar gärna alla dagar om året och så har det aldrig varit innan.
