Ett exempel för det är årets brittiske pristagare Paul Graham som just löser upp motsättningen mellan dokumentärt och fiktivt. Vad är det för märkligt med hans bilder? Det är kanske inte omedelbart givet, vilket jag ser som ett symtom på att min varseblivning är en smula begränsad.
Efter ett tag ser jag hur han porträtterar ett generationssammanhang där den täta emotionella laddningen ligger omsluten av en melankoli som inte låter sig förstås på sedvanligt vis – som psykoanalytisk bristupplevelse, samhällsproblem eller konstnärlig enstörighet.
Det är en postmodern melankoli hos unga ansikten som avspeglar världens överflöd och tomhet med en sorts sårbar oberördhet. Grahams End of an Age från 1998 utgör ett sådant tvärsnitt i tiden. Hans American Night (2003) intensifierar denna ödslighet i ett samhällsperspektiv med ömsom vitnande och mörknande färger. I sina bästa bilder håller Graham samman ett imponerande stort socialt spektrum av osäkrade betydelser.
Det finns förstås åtskilliga på listan i dag som kan vara aktuella för priset. Själv är jag ganska säker på att Philip-Lorca diCorcia finns med på den. Hans ”autentiska” scenbilder är också gåtfulla i sina mystiska belysningar och dova ögonblick. Paul Graham ger oss – bland annat – en blick för en tidsanda där unga människor tar för givet att deras existens är fotografisk, men att detta inte räcker. Därav melankolin.
