Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mikael van Reis: Bron 7 – En fråga om könsbyten

Bron sänds i tio avsnitt men efter hand – säg fem avsnitt – talar produktionskalkylen sitt skavande språk. Hur hålla igång berättelsen? Då gäller det att svara med ömsom igenkänning, ömsom överraskning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Underhåll av gamla miljöer och uppfinnandet av nya mysterier. Det är vanligtvis ett krissymtom. Regin blottas som konventioner. Martin Rhode gör sina reguljära visiter hos den förgiftade sonen Nikolaj och Mette, hos seriens Hannibal Lecter – mördaren Jens. Saga trakasserar vanemässigt Rasmus och påminner mig då om ett ganska elakt danskt talesätt – svenskar är tyskar som klätt ut sig till människor. Så fortsätter det i avsnitt sju som sändes i går.

Fast i Bron slås jag samtidigt av ett ofta fint skådespeleri i vaksam närbild och känner att det nog är den stora behållningen. Det valörrika, dröjande spelet finns rätt över som en kvalitet som inte är så styrd av intrigspelet. Julia Ragnarssons Laura och Johan Hedenberg som hennes allt läbbigare pappa Axel. Tova Magnussons skärm av dödskyla som Viktoria.

Grunddraget i Bron är annars könsbyten – eller snarare könsrollsbyten. Kvinnorna spelar krimigenrens traditionella mansroller. De är hårda, karriäristiska, sexualiserade, imperativa, listiga och driftiga – och i går gick den dödligt sjuka maktkvinnan Viktoria runt med gevär för att nedlägga middagsmaten. Ironiskt nog sköt hon en inburad höna på en bondgård. Alla dessa karikerade maskulina drag finns förstås samlade hos Saga Noréns Obersturmbannführer.

Männen däremot är påfallande hunsade, skadade, undfallande, dömda och sexuellt förlamade – budpojken Rasmus, länskrims chef Hans i sin hemska sjuttiotalskofta, den perverst lugne Oliver …

Precis mitt emellan dessa könsrollsbyten mellan maktkvinnor och toppridna män står så Kim Bodnias Martin Rhode mitt i fadersrollens sorgna förvirring. Curerande och curlande med en glansig blick och ett sorgset leende. Det är egentligen mer intressant att följa än själva mördarjakten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.