Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Mikael Holmström | Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser |

Mikael Holmströms bok om den svenska neutraliteten är välskriven och spännande, innehållet är dessutom till stora delar är sensationellt, skriver Torgny Nordin.

Bok

Bok

Mikael Holmström | Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser

Atlantis

Julen 1972 massbombar amerikanska B 52:or Hanoi, Nordvietnams huvudstad. Dagen efter fördömer statsminister Olof Palme i skarpast tänkbara ordalag angreppet och jämför det med bland annat nazisternas våldsdåd under andra världskriget. Uttalandet sprids över hela världen. Sveriges position förefaller glasklar.

Några månader senare, hösten 1973, är Olof Palme återigen engagerad i storpolitiken. Han försöker nu övertala Islands president att för allt i världen behålla den amerikanska basen Keflavík, sätet för USA:s strategiska bombflyg i Nordeuropa. ”Palmes förbön kom särskilt lägligt med tanke på våra pågående förhandlingar”, skrev utrikesminister Henry Kissinger till president Richard Nixon.

Sverige pressade alltså Nato-landet Island att vara tillmötesgående mot USA:s flygvapen. Samma B 52:or som Palme kritiserat när de bombade Vietnam måste få fortsätta landa på Island – så att de kan bomba Sovjet vid ett angrepp på Norden och Sverige.

De två exemplen illustrerar på sätt och vis den svenska dubbelpolitiken under Kalla kriget. Talet om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” trummades in i ett par generationer svenskar. Den blev med tiden närmast en religiös och oomkullkastlig dogm – och är väl det bland somliga alltjämt. Men sanningen var en helt annan.

Man kan argumentera för att statsministern hade rätt i bägge sina uttalanden. Problemet är bara att medan det första skedde i öppenhet inför en världspublik, skedde det senare inför lyckta dörrar och var en förborgad hemlighet som under inga omständigheter fick komma det svenska folket till del. Att vi i praktiken inte hade någon försvarsplan bakom vår neutralitetspolitik utan istället förlitade oss på hyperhemliga allianser med Nato rimmade illa med allt storvulet tal om alliansfrihet och neutralitet. Om det fick inte ett ord yppas.

Fast fienden gick knappast att lura. Sovjetunionen såg under hela Kalla kriget med djup misstro på Sveriges neutralitetspolitik. Och skälet var förstås att de tack vare sina spioner, inte minst Stig Wennerström och Stig Bergling, kände till det mesta om våra hemliga kontakter och krigsförberedelser med västmakterna. De enda som under ett par decennier lät sig luras var det svenska folket.

Först nu, tio år efter kommunismens kollaps och Kalla krigets slut, klarnar bilden av hur det verkligen förhöll sig med vår neutralitetspolitik, vad ledande politiker visste och vad som doldes bakom den hycklande retoriken.

Det är tack vare ett gigantiskt arbete av SvD-journalisten Mikael Holmström som vi nu för första gången får tillgång till ett omfattande och rikt material som på djupet förändrar bilden av Sverige under Kalla kriget. Hans bok Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser är inte endast välskriven och spännande, innehållet är dessutom till stora delar sensationellt och erbjuder djupare kunskap och inblickar än vad landets samtliga universitetshistoriker förmått producera i ämnet under det senaste decenniet.

Ett metodproblem för studier av vår Kallakrigshistoria är kopplat till bristande källor. Åtskilligt är visserligen avhemligat numera, men många av de bästa bitarna är sedan länge söndertuggade av kanslihusets och militärstabens dokumentförstörare. Mikael Holmströms viktigaste metod har därför varit hederligt journalistiskt fotarbete, det vill säga intervjuer och möten med dem som var med när det begav sig.

Och det är ett minst sagt imponerande porträttgalleri vi möter i Holmströms tjocka bok. Över 140 ledande officerare, toppolitiker och andra nyckelfigurer i främst Sverige och Norden berättar – ofta överraskande ingående och öppet – och som historisk källa måste intervjumaterialet betecknas som unikt.

Utgångspunkten för Mikael Holmströms arbete är den statliga utredningen Fred och säkerhet. Svensk säkerhetspolitik 1969-1989 (SOU 2002:108) från 2002 som var ett beställningsarbete från Göran Perssons ministär och blev föremål för politisk strid. Socialdemokratiska regeringen valde att sätta den pålitlige ambassadören Rolf Ekéus som ensamutredare, vilket fick centralt placerade diplomater och ledande borgerliga politiker som Carl Bildt att omgående bojkotta utredningen.

Att Ekéus utredning visade sig vara just ett beställningsjobb är uppenbart. Genom hela luntan är det i princip endast Husbondens röst som hörs; inga för forna socialdemokratiska regeringar generande uppgifter om dubbelpolitik släpptes fram i ljuset. Det hela var genant och väcker onekligen misstankar om hur det står till i statens utredningsväsende.

Med hjälp av inblandade och ansvariga nyckelpersoner framträder i Holmströms bok en bild av Sverige som befinner sig ljusår från Rolf Ekéus hovsamma alster. Det faktum att USA faktiskt såg oss som ”Nato:s sjuttonde medlem” framstår därför som lika konsekvent som att utvalda svenska officerare utbildades vid amerikanska krigshögskolor.

Det är en lång lista som Mikael Holmström presenterar och en stor del är nyheter eftersom det handlar om tidigare hemligt material. Till de viktigare uppgifterna hör dem om operativt samarbete och försvarsgarantier mellan Sverige och Nato. Nätverk på högsta militära och politiska nivå utvecklades och såväl signalspaning som annat underrättelsematerial vidarebefordrades i realtid. Svenska flygfält och andra militära installationer anpassades för att passa Nato; ett dolt svensk flygförband – Flygenhet 66 – tränade infiltrationsuppdrag med Nato-agenter fram till 1997; en svensk motståndsrörelse, benämnd Stay behind, utbildades och utrustades av Storbritannien. Först år 2000 avvecklades den.

Särskilt utvalda officerare krigsplacerades i Nato-länder. En person Holmström nämner vid namn var koncernchefen för Volvo, Per G Gyllenhammar som krigsplacerades i England. Vidden av den dolda alliansen sträcker sig från regelbundna, informella möten mellan toppmilitärer i Sverige, Nato och Finland till mer påtagliga logistiska projekt. Holmström citerar exempelvis generalmajoren Claës Skoglund vilken berättar att det var ÖB Stig Synnergren som drev på de kontroversiella vägbyggena genom fjällvärlden till Norge, mellan Kiruna och Narvik, för att möjliggöra snabbt militärt bistånd till Sverige från Nato. Och så vidare.

Mikael Holmströms bärande poäng är avslöjandet av myten om den svenska neutraliteten. Att militären – med den högsta politiska ledningens tysta välsignande – samarbetade med väst och gjorde vad som krävdes i försvaret mot eventuellt angrepp från Sovjet är inget konstigt. Tvärtom. Vad som däremot är anmärkningsvärt är svenska regeringars dubbelpolitik – vars resultat enbart var att man förde den egna befolkningen bakom ljuset.

Är allt detta historia nu? Nej, menar Mikael Holmström, och tar i ett slutkapitel upp frågan om hur tystnadens politik alltjämt råder i dagens Sverige när det gäller militärfrågor. Utan att vilja tala öppet om saken har borgerliga och socialdemokratiska regeringar fortsatt anpassa Sverige till Nato:s och EU:s militära samarbete samtidigt som försvaret rustats ner.

Exemplen på vår anpasslighet kan mångfaldigas, det svenska attackflyget är bara ett. Hittills har Sverige använt ett världsledande system där flygplanen på ett säkert sätt kommunicerar med varandra via datalänk. Nu ersätts det av ett amerikanskt system, Link 16, enligt Nato-standard. Kryptonycklarna till detta system är amerikanska vilket betyder att USA hela tiden kan följa radiotrafiken mellan svenska flygplan. Därmed, påpekar Holmström, har vi avhänt oss en viktig del av vår suveränitet. Tilläggas kan att all svensk ledning av svenska militärflyg redan sker på engelska och alla metriska mått ersatts med enheters som fot och knop – för att underlätta för dem som lyssnar får man förmoda.

Få länder i världen har gått så långt som Sverige i att överge försvaret av den egna nationen. Vi är också det enda landet i Norden som helt avskaffat värnplikten vilket, som traditionen bjuder, skedde under största möjliga tystnad och dessutom mot det svenska folkets uttalade vilja. Idag har vi ingen militär försvarsförmåga kvar. Man kan självklart ha olika åsikter om detta, men få har beskrivit det som träffande som Finlands president Tarja Halonen gjorde i en kommentar för sju år sedan: ”Vi befinner oss i ett sådant geopolitiskt läge, att vi inte riktigt kan göra som svenskarna och lämna åt grannarna att sköta försvaret”.

Grannarna, alltså Finland och Nato-länderna, står i praktiken för vårt försvar idag. Om detta har svenska folket inte haft något att säga till om. Vilket inte kan förstås på annat vis än som ännu ett resultat av tystnadens politik.

Mest läst