Michel Laub | Att falla

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Michel Laubs roman Att falla kretsar kring ett enda ögonblick. Som trettonåring var berättaren – en namnlös medelålders man – med om en brutal misshandel av en klasskamrat: en pojke skulle hissas tretton gånger på sin födelsedag men den trettonde gången tog ingen emot och han föll handlöst i golvet. Decennier senare frågar berättaren sig vad som egentligen hände den där dagen när han drog undan händerna; vad fick honom att agera så grymt?

Den självrannsakande frågan leder in i en judisk familjehistoria där tre generationer av söner och fäder på olika sätt har formats av Förintelsen. Här finns farfadern som efter att ha emigrerat till Brasilien för idealiserande anteckningar om allt han ser utan att någonsin vidröra åren i Auschwitz. Och här finns den numera alzheimersjuke pappan, som under berättarens uppväxt pratar oavbrutet om koncentrationsläger och nazism. Med hjälp av anteckningar och minnen söker berättaren roten till sin egen grymhet tills bilden av den fallande klasskamraten blir ett eko av Förintelsen såväl som en sammanfattning av en släkts närhistoria. Laub skriver sakligt och kärvt i korta numrerade stycken och är mästerlig på att berätta genom att utelämna. Så blir till exempel farfaderns tvångsmässigt ljusa observationer utan att någonsin nämna Auschwitz en starkt ångestladdad gestaltning av lägeråren.

ANNONS

Romanen, som är Laubs sjätte och den första på svenska – han är bosatt och verksam i Brasilien – liknar inget annat jag läst om Förintelsen. I slutet, när trådarna ska knytas ihop, kan Laub bli onödigt överförklarande, men det är en randanmärkning i det stora hela. Framför allt är Att falla en lysande skildring av hur det sedan länge förflutna kan fortsätta verka bortom vår kontroll och i det tysta tills vi en dag drar undan händerna. Låter någon falla.

ANNONS