Kultförfattaren Michel Houellebecq, som brukar påstå att den enda som han någonsin älskat är sin hund, som förespråkar prostitution eftersom det är en ”win-win-situation”, som tycker att islam är en korkad religion och som retat gallfeber på den franska intelligentian så till den grad att de till slut var tvungna att ge honom Goncourtpriset ”för att göra slut på hans självömkan”, som en sur kritiker uttryckte det, har nu kommit ut på svenska med den beryktade romanen Kartan och landskapet.
Houellebecq har aldrig varit bättre, även om sexscenerna är färre och de spektakulära utgjutelserna över alltings meningslöshet blivit mer nyanserade. Även rebeller måste få mogna.
Handlingen kretsar kring Jed Martin, en smått misantropisk konstnär som det brukade gå ganska bra för, men som numera trillat ner på Artprices prisindex. Han brukar tillbringa tiden med att måla av konstens och politikens makthavare. Målet är att ”åstadkomma en objektiv beskrivning av världen”. Romanen börjar med en scen som utspelar sig mellan konstnärerna Damien Hirst och Jeff Koons, men vi inser snart att scenen ingalunda är en handling, utan en bild som Jed Martin håller på och målar.
Jed ger så småningom upp och bestämmer sig för att börja fotografera av vägkartor istället, fylld av den starka övertygelsen att kartan är intressantare än landskapet. Här undrar jag varför översättaren Cecilia Franklin valt att översätta den franska titeln La carte et le territoire med Kartan och landskapet. Det är inte så att orden ”territorium” eller ”terräng” saknas på svenska direkt. Nu missar man Borges poäng med berättelsen om mannen som ville göra en karta som var lika stor som dess territorium, och inte minst Houellebecqs huvudpoäng med hela boken, att visa på den hårfina skillnaden mellan bild och avbildning, karta och territorium.
Här finns också en subtil lek med det objektiva, ovanifrånperspektivet av en författare som tittar ned på en värld som om han vore en gud eller en kartläsare. Kartan och territoriet leder tillbaka till begreppen bild och verklighet. Ordet landskap för nu istället tankarna till avbildning igen och till den klassiska romantiska avbildningstraditionen där konstnären ser världen som ett jämbördigt landskap som omsluter honom. Konstnären är då ett med världen, och inte som nu ovanför den. Och det är precis det som Jed i romanen försöker göra först, klättra upp så högt som möjligt så att han kan blicka ned på världen. Men han inser snart att kartan inte är territoriet, att en viss kunskap alltid undkommer honom. Att fenomen som kärlek och död alltid är oregerliga.
Jed blir nämligen så småningom kär i Olga, en rysk skönhet som arbetar som kommunikationsansvarig för kartföretaget Michelin. Hon lämnar honom för ett bättre jobb i Ryssland. Han återupptar också relationen med sin cancersjuke far. Denne väljer att söka dödshjälp på en eutanasiklinik i Schweiz. När Jed söker upp honom är det redan för sent. Askan har hällts ut i en bäck, likt färgpigment i ett glas vatten.
Under tiden har Jed också försökt inleda en vänskapsrelation med ingen mindre än författaren Houellebecq själv som gått med på att skriva en katalogtext om konstnären. I utbyte skall Jed göra ett porträtt av författaren. Spegelrelationen är total. Men inte heller denna relation lyckas särskilt väl. Houellebecq blir brutalt mördad. Hans kropp har styckats och spritts ut i rummet likt Osiris sönderstyckade kropp. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Houellebecq iscensätter ett krig mellan konsten och livet samt kulturen och naturen. Vem kommer vinna? Det är inte helt uppenbart. När romanen är över tycks spelet fortfarande vara oavgjort.
Houellebecq är en fantastisk skildrare av Houellebecq själv. Här har vi en försupen författare som lever totalisolerad på Irland bland korvar och argentinska viner, cigaretthål i lakanen och en vildvuxen gräsmatta. En vulgär Thoreau med andra ord. Det är detta skoningslösa självporträtt, denna oerhört humoristiska och precisa sammanföring av bild och verklighet, som får läsaren på fall.
Houellebecqs romanfigurer har aldrig varit särskilt sympatiska, men det är som om författaren bestämt sig för att börja beröra sina läsare. Och han lyckas. Även i relationen mellan Jed och den cancersjuke fadern. Däremot förblir Olga, liksom hans flesta kvinnoporträtt, en samling ben i lyxförpackning.
Bokens svaghet är faktiskt huvudpersonen Jed. Han känns inte tillräckligt trovärdig. Man märker att Houellebecq inte vistats så mycket i konstvärlden. De estetiska hårklyverierna, relationen mellan bild och verklighet, representation och presentation, fotografi mot måleri, är 90-tals problem, och om problemen i viss mån lever kvar försöker konstnärerna idag lösa dem på andra sätt, genom icke-representerbara performances, aktioner och interventioner i samhällsmaskineriet. På den punkten är Houellebecq minst sagt lite efter.
Men det bränner till på en punkt, och det är när Houellebecq återvänder till William Morris Arts & Crafts-rörelse. En nutida, ung konstnär skulle ha intresserat sig för det kollektiva handarbetet och demokratiseringen av produktionsvillkoren. Inte Houellebecqs karaktärer inte. Här är det snarare tapetmönstret som upptar författaren, konsten att reproducera en mikrovärld i all oändlighet. Här finns några riktigt intressanta reflektioner som går att överföra till såväl stadsplanering som kulturpolitik i största allmänhet.
Romanen slutar i en industriromantisk framtidsskildring där alla industrikolosser förvandlats till rostiga ruiner som invaderats av växter. Det är återigen inte verkligheten som sådan som skildras utan bilden av den sedd genom Jed Martins konstnärskap.
Men Jed nöjer sig inte med att avbilda verkligheten så som han tror att den kommer att bli, han vill också utsätta sina egna bilder för samma förfallsprocess. Han lägger ut dem i naturen, utsätter dem för regn och solljus tills de löses upp. Här måste Houellebecq ha hämtat inspiration från den mytomspunna konstnärsgestalten Bartlebooth i George Perecs Livet en bruksanvisning, som tillbringar tiden med att måla hundratals akvareller som han förvandlar till pussel och sen bryter upp, rekonstruerar och så småningom tvättar bort i ett hav, så att konstverket kan upplösas och bli ett med världen.
Det är här, i denna slutliga kärleksförklaring till livet med all dess hemskhet och skönhet som konsten slutligen får ett existensberättigande och Houellebecq blir den författare vi alla väntat på. Att han är kvar i en postmodern, dystopisk diskurs som varken tror på samtiden eller framtiden är en annan femma. Han tycks i alla fall tro på konstens förmåga att finna mening i meningslösheten och det räcker mer än väl.
Född Michel Thomas på ön Réunion 1958.
För närvarande bosatt i Spanien.
Debuterade som romanförfattare med Konkurrens till döds (1994, på svenska 2002) som följdes av Elementarpartiklarna (1998, på svenska 2000), Plattform (2001, på svenska 2003) och Refug (2005, på svenska 2006). För sin senaste roman, La carte et le territoire, nu på svenska som Kartan och landskapet, belönades han med Goncourtpriset.
Konkurrens till döds spelades 2003 på Dramaten, då med titeln Stridszonen.
