Michail Chodorkovskij | Mina medfångar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns två sorters ryska oligarker. De fängslade, och de ännu inte fängslade. För dem som fortfarande befinner sig på fri fot måste det vara nervpirrande att veta att överoligarken själv, ryska federationens president, har deras öden mellan tummen och avtryckarfingret, om de skulle råka misshaga honom.

En som gjorde det var oljemagnaten Michail Chodorkovskij, rankad som världens 16:e rikaste man innan Putin stoppade in honom i sin fängelsearkipelag 2003. Minnen från tio år i läger och fängelser fyller den tunna boken Mina medfångar. Tortyr, mutor, riggade rättegångar och groteska anklagelser är bara början på den värld av narkomaner, tjallare, nazister och oskyldigt dömda som den forne oligarken skildrar.

ANNONS

Fram tonar ett Ryssland av tjuvar, där några sitter i fängelse, andra vid makten. Tonen påminner om den gamla ryska moralistiska politiska traditionen. Vakna, folk! Se vad orätt som händer i vårt fosterland! Ett ryskt ordstäv bildar en underrubrik för boken: ”Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.”

Sympati för Chodorkovskij är en problematisk sak, hur medkännande han än skriver om sina medfångar ur samhällets lägsta skikt. Han är förstås själv en tjuv som alla östeuropeiska oligarker, eller som våra inhemska välfärdskapitalister, på så sätt att hans förmögenhet kommer från det allmännas egendom. Glashuset klirrar betänkligt när Chodorkovskij anklagar Putinregimen för korruption och myndigheterna för svindleri och rån.

Hans omvändelse från oligarkins rövarkapitalism till internationellt erkänd status som samvetsfånge och förespråkare för rättsstat och social välfärd skulle kunna kallas en omvändelse under galgen. När han frigavs 2014 beräknades Chodorkovskijs förmögenhet till 500 miljoner dollar, så han kom knappast ut från fängelset med tiggarstaven i hand.

ANNONS