Generationsindelningar är knepiga. Hur många i en viss åldersgrupp bör bete sig på ett visst sätt för att det ska kunna betraktas som generationsbundet? Och om Internet-användning, självcentrering och karriärism är generationsöverskridande, vilket det finns tydliga tecken på – vilken är då poängen med att hävda att just detta kännetecknar en ny tids unga politiker?
Journalisterna Michaela Möller och Anders Rydell kallar sin bok om Gustav Fridolin-generationen och politikens förändrade villkor Broilers. Det är inte något positivt begrepp även om texten är snäll och välkammad och försedd med hänvisningar till de vanligaste statsvetarna. En broiler är en snabbprodukt som aldrig fått i sig livets kallsupar och därför saknar smak.
Möllers och Rydells ärende är att ringa in en modern politikertyp, som hellre marknadsför sig i medierna än sitter på avbytarbänken i något trögt kommunalpolitiskt sammanhang. De skriver om politiken som entreprenörskap, som karriärväg; om de många nytillkomna befordringstjänsterna i huvudstaden och de uppluckrade gränserna mellan politik, PR och lobbyism.
Toppjobben är inte längre förbehållna de trogna, långsamma och strävsamma utan delas med nervösa blickar på opinionssiffrorna ut till dem som kan antas ”gå igenom tv-rutan”. Personlighet, eller det som kan misstas för en sådan, värderas högre än erfarenhet, konstaterar författarna.
Deras broilerexempel är sådana som Fridolin och Annie Lööf, båda födda 1983, och där bakom Anton Abele, Ebba Busch Thor och Hanif Bali. Men dessa är alldeles för få för att kunna säga någonting specifikt om en hel generation.
Boken vill också berätta om ett förvandlat Sverige, med hastigt ökande skillnader mellan dem som lämnar skolan med förutsättningar att få jobb och dem som inte gör det. Det talas om ”genomgripande samhällsförändringar” de senaste decennierna, men skildringen är dessvärre vag och viktiga ämnen som privatiseringens och invandringens påverkan på vårt sätt att tänka utvecklas aldrig. Till och med broilertemat förblir luddigt och föga generationsbundet eftersom det i lika hög grad skulle kunna användas om en Carl Bildt eller Erik Ullenhag.
Här saknas alltså djupare resonemang om varför de nämnda politikerna väljer omkörningsfilen och – framför allt – om politikens utrymme när invanda föreställningar om samhällsgemenskap och underförstådda värderingar spricker sönder.
Dagens politiska debatt är ju ett elände, utan motsättningar i mitten och med gapiga ekokammare på flankerna. På olika sätt löses idén upp om politiken – och demokratin! – som både förenande och förändrande kraft.
I stället för bilder av ett väl fungerande samhälle erbjuds vi selfie-politiker med fusklappar fulla av konsultbyråernas vanligaste plattityder. Det är inte helt uppenbart vad man får om man röstar på en person, Annie Lööf, som kan säga att ”det handlar inte om höger eller vänster, utan om att i stället gå framåt och uppåt”.
I partier utan starka kollektiva värderingar, som Miljöpartiet, blir det dessutom svårare att tygla de privata ambitionerna och förhindra utspel som sedan måste tas tillbaka. Man minns hur Åsa Romson kvickt fick ångra att hon ville få bort anonymiteten på nätet och man kan ju tycka att det lät naivt i överkant när Gustav Fridolin i SVT:s Agenda bad om ursäkt för den tidigare friskoleentusiasmen: ”Vi borde förstått att det inte skulle leda skolan rätt om man släppte in aktörer som mest var ute för att tjäna pengar.”
Medlemssiffrorna i partierna har rasat, inte minst i ungdomsförbunden, som dessutom ett tag fifflade med dem. Svårigheterna att hitta kandidater till olika uppgifter har samtidigt skapat utrymme för dem som verkligen vill ta för sig. Självförtroende, blogg och Twitter-flöde är nödvändigheter. ”De få som hade stannat kvar eller valt att engagera sig hade därigenom haft en gräddfil till den politiska makten,” skriver Möller och Rydell.
Deras bok blir dock mest en konventionellt journalistisk sammanfattning av sådant som ganska många redan vet. Huvudpersonerna förblir rätt ointressanta och utgångspunkten, att ungdomar rycker fram i politiken, är föga omtumlande. Att ytlighet, kommersialism och medialisering slår igenom är knappast någon nyhet.
När medierna numera ställer frågorna och driver politiken framför sig finns annars skäl att undra vad som väljs ut och vad som hamnar i skymundan, i synnerhet som misstron mot de traditionella nyhetsförmedlarna har ökat. Politik uppstår på nya ställen; det långsiktiga slås ut av det kortsiktiga, snärtiga. Kanske kan man då också se hur broilerpolitikerna har fått en broilerjournalistik att spegla sig i.
