Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Merete Mazzarella: När vi spelade Afrikas stjärna.

I sin nya bok undersöker Merete Mazzarella vad det egentligen är att vara farmor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella skriver tänkvärt och personligt om mänskliga relationer. Denna gång handlar det om barnbarn. Och allra mest om hur det känns att vara finlandssvensk farmor till två små amerikanska barn som man inte träffar mer än några veckor om året.
Men När vi spelade Afrikas stjärna är inte någon handbok om hur man blir den ideala farmodern, eller klarar av kulturkrockar i en mångkulturell familjekonstellation.
Och trots alla sina ömsom söta och beska sanningar ur barnamun - i mitt tycke kanske lite för många för sitt eget bästa - innehåller den så mycket välbekant smärta att jag inte kan utnämna den till feelgood-bok.
Här finns en gripande beskrivning av ett kvinnligt åldrande som varken kan gympas bort eller plastikopereras. Det handlar om insikten att man plötsligt tillhör farmorsgenerationen. Om en omåttlig och omöjlig längtan efter att vara lika älskad som behövd och om svårigheten att abdikera från en allsmäktig modersroll till en älskvärd och diskret position som stödjare och traditionsbank åt de yngre.
Här möter vi ett speciellt slags kärlekssmärta, som hör samman med kärleken till vuxna barn och deras barn. En kärlek som utspelar sig i en rymd av ständig distansering och frigörelse, där den man älskar obönhörligt glider iväg ifrån en. Att hantera en sådan kärlek kräver starka nerver och gott omdöme. Vilket man inte nödvändigtvis har bara för att man råkat bli farmor.
Jag känner stor respekt för Mazzarellas djupborrande uppriktighet, och hennes mod att öppet granska sina egna känslor av besvikelse, ilska och trötthet. Fast jag skulle önskat att boken varit lite mindre dokumentär. Då hade det inte behövts ett så långt och försonande slut. Då hade inte heller läsupplevelsen fördunklats av mina smärtsamma funderingar om vilket som är värst: att vara aggressivt indiskret mot den svenska kulturelitens myggor och tigrar i en självutlämnande dokumentärroman, eller att vara diskret indiskret mot sina barnbarns mor, sin före detta svärdotter i en essäistisk dokumentärbok.