Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Med respekt och värme om barnen som ingen ville ha

Eva F Dahlgren behandlar känsligt den riskfyllda balansgången mellan journalistisk saklighet och återhållen litterär gestaltning. Här finns respekt för alla inblandade, skriver Carl Erland Andersson, som läst boken Vad hände med barnen.

Bok

Kulturhistoria
Eva F Dahlgren
Vad hände med barnen?
Forum

På omslaget av Eva F Dahlgrens nya bok Vad hände med barnen? finns ett foto från 20- eller 30-talet, en flicka på fem-sex år, iklädd en prydlig vit klänning, svart mössa och med en liten resväska i handen. Skymtar jag ett svagt leende i ansiktet, eller är det bara vad jag vill se? Hon står i porten till Lilla Hemmet som då låg på Kungsholmen i Stockholm. Lilla Hemmet var en asyl för barn födda med syfilis. I sin förra bok Fallna kvinnor berättade Dahlgren om några prostituerade kvinnors liv och öden. Nu tar hon sig an barnen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

"Inga oäkta barn"


Vi var alla oskyldiga – en gång, tänker huvudpersonen i en roman av Aksel Sandemose vid sin döde sons grav. Och tillägger att den stora frågan är vad folk kommer ifrån, men framför allt vart de ska. Ja, vart skulle de, alla dessa ungar från sekelskiftet och långt in på 1900-talet, födda utom äktenskapet, de utslängda, från fattiga hem, de av könssjukdomar besmittade, gatubarnen, de övergivna, av många betraktade som arvsmässigt undermåliga, de ”oäkta”? Vi tror att den motbjudande etiketten då var den gängse, men det fanns också de som protesterade. Dahlgren citerar lasarettspredikanten Hagard Isbergs upprördhet 1905 över det grymma utpekandet av ”en varelse som ej borde funnits till”.
Och i en skrift från Fattigvårdsförbundet sas det 1907:
”Det finns alldeles inga oäkta barn. Ingen individ rår för, att eller huru han kommit till livet och bör sålunda ej stämplas med en benämning, som gör den absolut oskyldige till en paria …”

Sverige i förvandling


Normer, för att ta ett numera uttjatat begrepp, är sällan homogena, allenavarande. Normer och motnormer har alltid befunnits sig i konflikt, i ett invecklat dialektiskt spel; det händer till och med de i stridens hetta läcker och färgar av sig på varann.
I Eva F Dahlbergs berättelse blir detta extra tydligt, då den rör sig tidsmässigt i den terräng då Sverige befann sig i häftig förvandling från ett socialt och kulturellt underutvecklat, försupet land till välfärdsstat, från ingrott skråsamhälle till ett borgerligt land med en allt starkare arbetarrörelse. Skeendet har litterärt tidigare fränt skildrats av Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård och Harry Martinsson – flera av de öden Dahlgren berättar kunde varit hämtade från den senares Nässlorna blomma.
I denna utveckling måste man ta itu med de utstötta barnen, och sättet man gjorde det på blev en blandning av välment fummel, äkta hjärtevarmt engagemang och brutal okänslighet, där gamla fördomar (underklassungar som lata och sinnesslöa) var impregneringar som blöttes upp av nyare idiotier om ras och genetik och sterilisering. Dessa barn betraktades stundtals som ett särskilt folk, en ömklig, för evig fastställd identitet. Och som handelsvaror; här stod pengar på spel, i gråzonen mellan det allmänna och ja, marknaden.

Följer två barn


I början av boken tvekar Dahlgren. Hon vill välja två barn att följa genom samhällslabyrinten. Det blir Kerstin, dotter till den Karin hon skildrade i Fallna kvinnor. Och så Rut, barn till den ogifta diskerskan Elin. Den utpekade fadern förnekade allt samröre, men dömdes av Stockholms rådhusrätt att betala underhåll, vilket han bara gjorde en liten tid. Elin träffade en annan man. Så vad skulle man göra med Rut? Modern tummade på att hon omsider skulle ta dottern till sig, men bröt löftet.
Rut hamnade på Lilla Hemmet samtidigt med Kerstin. Därifrån forslades båda två efter behandlingen av syfilisen till en uppfostringsinrättning på Gålö, tre mil sydost om Stockholm. De är tänkta att bli Eva F Dahlgrens huvudpersoner; författaren grips dock av vånda. ”Och hur ska jag bära mig åt för att inte tappa bort de barn jag ändå vill ha med på ett hörn? De skulle behöva dagisvästar i neon.” Resultatet blir ett slags journalistisk kollektivroman, en fresk öden där människor framstår i plötslig relief för att sen åter blekna undan, ett virrvarr spår att irra runt i, och irrar gör Dahlgren, men nyttjar det till metod. Boken är överrik på människoöden och material, någon gång på väg att bubbla över. Mycket är – inte minst på grund av brister i den dokumentation hon stödjer sig på – ofullständigt, trådar sträcks, slaknar och blir hängande i luften; ändå skärps helheten till en myllrande bild av ett samhälle i tvetydig utveckling.

Skriver mycket bra


Och Eva F Dahlgren skriver mycket bra, med behärskad värme. Hon behandlar känsligt den riskfyllda balansgången mellan journalistisk saklighet och återhållen litterär gestaltning. Här finns respekt för alla inblandade, för ungarna, men också för de som arbetade med dem, i en gråskala utan hjältar och skurkar. På så sätt byggs en större bild upp, och den är inte platt, fyrkantig, ämnad åt rutinmässiga ideo­logiskt poängplock. Hon berättar var barnen kom från, och i viss mån vart de tog vägen.
Rut exempelvis slutade som änka efter den alkoholiserade kocken Sture i Sollentuna, och dog 2013. Grannar berättar att hon var stillsam, men gärna skrattade, och att hon var generös, och älskade sina hundar. Ett lyckligt liv? Hur avgör en utomstående det? Eva F Dahlgren undviker också dylika bedömningar. Det viktiga är värdigheten i såväl det rörande som det upprörande.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.