Vad som händer då en främling utan förvarning tränger sig in hos en utåt sett lyckad och lycklig kärnfamilj har varit ett ofta förekommande tema inom filmen. Där har hon eller han kunnat dyka upp som barnflicka, städerska eller trädgårdsmästare och bit för bit plockat sönder grunden som den borgerliga normalitetens pelare tycks vara dömd att vila på.
Amber i den engelska författaren Ali Smiths prisbelönade roman Jag är allt du drömt uppvisar tydliga drag av just en sådan mystisk gestalt. Utan vidare nästlar hon sig in i personligheterna hos en semestrande familjs fyra medlemmar, till synes glasklar i strävan att uppenbara någon slags sanning för dem.
Den notoriskt otrogne styvfadern skall få se sin manlighet slakna, modern, en hyllad författare, kommer att mista kontrollen över de ord som är hennes levebröd och framför allt tvingas barnen bevittna upplösningen.
Det kan i förstone verka som ett slitet drama, men Ali Smith tillåter aldrig Amber att falla samman i en skräckkliché. Hon är helt enkelt någon annan, en som kommer förbi och sedan måste resa igen. Hennes strävan är främst barnens väl, för genom att inte alltid så milt låta dem åse vuxenvärldens, ja, hela livets sprickbildningar skall de lära sig att överse med sina egna tillkortakommanden. Och som Smith fullföljer denna uppgift.
Miljöerna, vare sig det handlar om ett nedgånget lantställe eller stämningen i ett varuhus, gestaltas så att man kan röra vid dem med handen, och det finns inte en person i boken som inte levandegörs med både intuition och eftertanke.
Med ett närmast exakt gehör för de olika könens och åldrarnas språk, osedvanligt väl fångat till svenska av Molle Kanmert Sjölander och Joen Gustafsson, utvecklas Jag är allt du drömt till en av årets starkaste litterära händelser, modig i sin lekfullhet och rentav nyskapande i sin hisnande kamp för rätten att stå vid sidan om.
