Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mattias Ronge | Andlös

Mattias Ronge kryssar mellan hårdkokt samhällskritik och mjuk sentimentalitet och romantik. Resultatet blir halvhjärtat, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Mattias Ronge

Andlös

Ordfront

Något är fel i civilisationen, i tiden, i naturen. Klimathot och skuldekonomi, antibiotikaresistens och nya virusstammar. Alltmera börjar den så kallade kollapsdebatten leta sig in i skönlitteraturen. Hittills mest välformulerat i Jesper Weithz Det som inte växer är döende. Mattias Ronge fyller på med katastrofskildringen Andlös.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En oförklarlig och obotlig sjukdom slår ut andningsreflexen hos människor i storstäder. Antalet respiratorer hos en kostnadseffektiv och interndebiterande sjukvård räcker inte till. 37-åriga Leni försöker med förtvivlans mod hitta orsaken.

Utanför storstäderna växer ett populistiskt parti, som tar till mobbvåld för att hindra vad de tror är en smittsam epidemi. En nyandlig sekt ser sjukdomen som ett löfte om ett rikare andligare liv. Tillsammans med en miljöaktivist och en föräldralös sjuåring försöker Leni ta sig till en konferens, där expertis samlats för att gå igenom forskningsläget.

Det är inget fel på upplägget i Ronges roman, men ändå haltar berättelsen. Kollapsen blir som en pyttipanna av katastrofscenarier: väderfenomen och fågeldöd, konsumistisk livsstil och resursslöseri. Allt och inget verkar kunna vara orsak till sammanbrottet. Lenis teori är att det beror på ljusföroreningar, att dygnsrytmen trasas sönder under ständigt upplysta stadshimlar.

Leni är ännu en av dessa halvautistiska kvinnliga spänningshjältar som har svårt för ironi och bildspråk, som inte tål barn eller ömhet, som har svart bälte i diverse kampsporter och som inte kan gråta. Till skillnad från Lisbeth Salander och Saga Norén verkar hon dock kunna botas från sitt psykiatriska handikapp, när hon upplever sann kärlek. Ronge kryssar mellan hårdkokt samhällskritik och mjuk sentimentalitet och romantik. Resultatet blir halvhjärtat, som om författaren inte vet vad för slags historia han vill berätta.