Det är inte alltid lätt att umgås med en inbiten finsmakare. Jag har alls ingenting emot god mat, vackra dukningar och hyfsat vin. Men när allt som inte är exklusivt och direktimporterat från en spännande trakt försätter finsmakaren i ett tillstånd av stor förvåning och indignerad chock, ja då måste jag slå ett slag för fryspizza och Zingo – av princip! Som tv-underhållning kändes finsmakeriet lite nytt 2006 när Stjärnorna på slottet tog uppvisningsätandet till en ny nivå. Som livsstil, som passerat gränsen från matintresse till gourmetfanatism balanserar det farligt nära gränsen till det världsfrånvända, humorlösa.
Prosaisten, poeten och essäisten Stefan Foconi är så långt ifrån finsmakerikulturen man kan komma. Faktum är att hans nya essä Om kokkonsten – Essä om intagandet av föda vägen dit och vidare bort är just den sortens bok, som jag längtat efter när finätartrenden har stått mig upp i halsen. I begynnelse var gräsbranden, vulkanutbrottet och blixtnedslaget, och människans tämjande av den. I nutiden: skräpmaten, anorexin och hälsotrenden. Stefan Foconi skriver om vägen som går däremellan mot framtiden, och visar upp sidor av kokkonsten som aldrig lär skådas i ett samtida matlagningsprogram.
När börjar kokkonstens historia? En dag när det fanns ett överflöd av mat. I alla fall för några.
Idag lider bortåt en miljard av jordens befolkning av svält, men den historia som berättas här tar sin utgångspunkt i det behov som uppstår när man är tillräckligt mätt. Kort sagt, i viljan att tillreda och göra maten läcker.
Som allmänbildare har Foconi mycket att erbjuda. Vi rör oss med sjumilakliv genom världen och historien, men vidvinkelblicken är påkopplad och synliggör såväl bordsskickets ursprung som personliga matminnen och barbarisk laxproduktion. Som bäst blir boken när den handlar mer om människor än om livsmedel. I möte med förfäderna kring elden ges skäl att fundera kring kokkonst som identitetsskapare. Och hur är det egentligen med skräpmatsätaren? Är hen, som Foconi föreslår, en som har kapitulerat inför informationsflödet om nutida mirakelmat?
Till bokens höjdpunkter hör annars kapitlet som gör nedslag i frivilligsvältens och överätandets historia. Här slås bland annat en bro mellan den medeltida dödssynden frosseri – en synd mot Gud – och dagens tal om fetmaepidemi. Därmed väcks välkomna frågor om vad som händer med människan när synden förskjuts från själ till kropp.
Stefan Foconi är från början romanförfattare, men har skrivit i nästan alla genrer sedan debuten 1991. Om kokkonsten kan läsas som en syskonbok till Om trädgårdskonsten som utkom 2011. I bokens prolog skriver Stefan Foconi om sitt ärende. Vad han vill med sina närstudier av mänskliga aktiviteter, som ätande och odlande, är att försöka besvara den största av alla frågor: vad innebär det att vara människa?
Med sin enorma research och infallsrika penna, som skriver fram så många aha-ögonblick, kan man tänka sig att Foconi är just rätt författare för att finna det djupast mänskliga på tallriken. Men det är något med stilen som gör att boken i slutänden blir mer av en spirituell middagskonversation än en existentiell tungviktare.
Foconi har en drastisk stil, som bitvis är underhållande men i längden blir problematisk. Han påstår mer än han undrar, sammanfattar mer än att problematiserar. Så här kan det till exempel låta när han skriver om vår tids sundhetsfixering: ”Den överordnade uppfattningen förefaller här vara att kroppen är ens tempel, det som explicit tål att visas upp för en kritisk omvärld, med all dess krassa materialism och inte minst självcentrerade narcissism som följer som ett brev på posten av en sådan exhibitionistisk föreställning. Att leva tycks betyda att göra entré och sorti på tiljorna och nåde den som då inte framstår i optimal belysning.”
Att tala om ”självcentrerad narcissism” istället för ”narcissism” är lite typiskt för Foconis stil. Boken är fylld av den sortens knöligheter och mycket lök på laxen Tillsammans med ett snirkligt läsartilltal gör detta att texten aldrig riktigt tränger igenom den konverserande ytan, ned till den tillvarons hårda grund dit Foconi i prologen säger sig vilja nå. Visst kan det, om man är på rätt humör, vara kul att beskriva matens resa genom kroppen som en liten hjälteresa – ”ned i magsäckens grav och framåt i tarmarnas trånga sicksack och till sist via rektum magnifikum ut i dagsljusets möda.” Men ned i tillvarons bråddjup lär man inte nå med den sortens formuleringar.
