Numera hör det inte till det vanliga att man får se en så hårt textbunden föreställning som den som nu ges på Masthuggsteatern. I Kristian Hallbergs två korta stycken Invit/Nallebjörnen går skådespelarna Karin de Frumerie och Anders Tolergård tätt inpå publiken. Utan nämnvärt stöd av vare sig scenografi eller ljud- och ljusdesign åstadkommer de en skyddslös närvaro i den lilla teaterfoajén.
Styckena handlar om våld, både som kroppslig erfarenhet och som barnslig fantasi med inskolning i kommande roller.
Invit är en halvtimmes dialog om våldtäkt. Replikerna är korta, monologpartierna svävande och eftertänksamma kring de tvås ouppklarade minnen och flykt från det som hände. Den är en pjäs och en föreställning med en laddning utöver det vanliga och med ett slags sökande precision i språket. Offer och förövare försöker ringa in det de minns.
I pjäsens manus finns inget ”han”, ”hon” eller ”hen”. Bara A och B. Replikerna är näst intill utbytbara mellan de två. I de stora katastroferna är rollfördelningen sällan enkel och klar. I deras dialog klär de gradvis sina erfarenheter i varandras ord. ”Det var ingen våldtäkt”, säger A. ”Jag bad dig hålla käften”, minns B.
Kristian Hallberg lyckas lägga det oförlåtliga och det mänskliga tätt intill varandra. Det är tveklöst en dramatiker med stora möjligheter som här presenterar sig.
Och han gör det med fin hjälp av de Frumerie och Tolergård. Den ena sordinerad i sina uttryck som om hon både förlorat och vunnit. Den andre med blicken ännu stint riktad bakåt mot det som skedde, katastrofen.
Det är mycket bra. Och ”less is more” kan man än en gång konstatera.
I det andra stycket, Nallebjörnen, blir nog snarare ”more less”. Nu är det monolog och attack och det handlar om en pojke som uttrycker sin rädsla och smärta i aggressivitet. Det hela blir litet väl tydligt i både text och spel. Stycket hör till författarens tidigaste.
Ur denna sammanlagt dryga timmen korta dubbelföreställning finns mycket att hämta. Den spelas vid ett tiotal tillfällen.
