Martti Soutkari var en gång medlem i ryktbara poetgrupperingen Malmöligan.
Men medan andra medlemmar, som Kristian Lundberg och Lukas Moodysson, gick vidare till kulturkarriärer tystnade Soutkari, i alla fall som bokpoet.
Därför är det extra glädjande med hans återkomst efter 23 år. Denna sida upp heter diktsamlingen, och den inleds generöst och inbjudande: ”känn dig tilltalad/ vem eller var du än är”. Diktjaget har behov av läsaren. Bara läsaren kan befria jaget från språkets kapsel, och bekräfta.
Just tilltalet är karaktäristiskt för Soutkaris dikter. De är klara – en ”lugnande klarhet” – och sparsamt tillskurna, med en stark tro på poesin som sång. I mötet mellan inbillningskraft och tankeförmåga sker mirakler. Poesin är individuell, den står utanför systemen som ”äter paradoxer till frukost/ och skiter dialektik”. Konstuppfattningen är ganska högtidlig. Verket är inte lönearbete: ”verket är vad du betalar för/ med ditt liv”.
Återkommande motiv är individens märkliga ensamhet, ofrihet eller oförståelse, innesluten i en hinna ”av bilder som blossar/ mot ingentings mörker”. Det är vackert, Soutkari framstår som en sakligt resonerande mystiker, eller en mycket konkret romantiker. Några strofer är deppdikter, som raderna om skånskt vinterväder där ”kyla, vind och himmel blir ett”.
Men flertalet dikter riktar uppmärksamhet på det flyktiga, eller vänder sig till en kosmisk frihet, en kosmisk skönhetssensualism: ”det lättare livet som lyfter och svävar”. Dikterna vittnar om dödsmedvetande, men också om euforisk frihet.
En utopisk men nykter svindel inför ”beskrivlighetens gräns”; drömda och önskade flyktmöjligheter där rädslan och begäret försvinner.
Ibland är det mer eller mindre ren naturlyrik, som i beskrivningar av lärksång eller en näckros i en tjärn. Men även här smyger sig de omvälvande perspektiven in.
