Jag drar mig till minnes en gammal intervju med den amerikanske målaren David Reed där han förklarade måleriets envisa överlevnad med dess totala trolöshet: det lånar sig till vad som helst. Efter en parentes av modernistisk renlärighet har nu mycket måleri återigen blivit promiskuöst, eller för att undvika moralistiska termer: nyfiket, glupskt på omvärld, relationer, populärkultur, den äldre konsthistorien, urbant brus, erotik, maktsymboler, klichéer, bildflödet på internet… Det kan med andra ord tyckas existera på ungefär samma villkor som alla andra bildmedier, utan anspråk på vare sig någon egen avancerad teoribildning eller särskild upphöjdhet.
Åtminstone gäller det en utvecklingslinje, som jag menar att Martin Gustavsson ansluter till.
På utställningen i Falkhallen på Göteborgs konstmuseum hänger målningarna tätt ihop, kant mot kant, och bildar ett enda sammanhängande bildmontage. Det är ett citatmåleri med rötter i åttiotalets postmodernism: ett slags målerisk kannibalism, som gärna arbetar fragmentariskt med ”fotografiska” bildutsnitt. Det är ett måleri som är minst lika beroende av andra, redan givna bilder som av förstahandsverklighet (kan man längre göra någon skillnad?) och som genomgående blandar figurativ hyperrealism med non-figurativa dukar – men på sätt och vis avbildningar också de, genom sina ekon av andra konstnärskap.
Gustavssons måleri är snabbt och säkert, attityden mer illustrativ än undersökande. Att uttalat göra ett koncept av hängningens slumpmässighet känns överflödigt, en annan kombination skulle te sig likadan och ha samma verkan. I den växlande ikonografin återkommer manskroppen som tema, ofta anad i en homoerotisk aspekt, i ett register mellan lidande och skönhetskult, martyrdöd och erotik, (konst)historia och nu. Vissa bitar påminner om en mer eller mindre undangömd erotism i mycket religiöst måleri. Jag kommer att tänka på den japanske författaren Yukio Mishima (han är med på ett hörn) som har berättat om hur han som ung eggades sexuellt av en barockmålning av martyren Sebastians kropp, genomstungen av pilar.
Men någon chockverkan mellan alla dessa delar uppstår knappast. Inte ens någon särskilt kraftig effekt. Fragmentariseringen och den slumpartade bildkrocken är beprövade grepp. Inte så mycket har hänt sedan David Salle eller Martin Kippenberger. Det är dekorativt och intressant att se på, mycket finns att upptäcka, men för mig förblir denna stora bildvägg förvånansvärt stum.
Född: I Kode 1964.
Bor: I Battersea, London.
Utställningen: In no particular order visas i Falkhallen på Göteborgs konstmuseum fram till 8 april.
