Nu har Marquis de Sades Juliette V–VI, de sista delarna i den monstruösa sex-encyklopedin kommit ut på Vertigo – vårt lands kanske modigaste förlag.Ondskans spektakel har aldrig varit grymmare. Människor våldtas, styckas och penetreras på löpande band och de Sade piskar läsaren till läsningslydnad sida efter sida. Stundtals känner jag att jag fått nog och slår igen boken för gott, men sen kommer jag på att det vore ytterst oetiskt att recensera en bok man inte läst från pärm till pärm.
De Sade är ändå De Sade, och zoomar man ut från eländet, inser man att denna mekaniska begärsfabrik är något av den skarpaste kritik som vänts mot mänskligheten. De Sade vill inte underkasta läsaren till någon masochistisk position, utan tvärtom, revoltera henne, få henne att kräva en annan ordning.
Huvudfigurerna är som vanligt Juliette och hennes aristokratiska kumpaner, men här och där får man också skåda scenerierna genom olika mäns ögon, som till exempel Borchamps – ett äkta svin som tycker att kvinnor antingen skall lämnas eller domineras. Denne reser till Stockholm, där han invigs i några riksdagsmäns frimurarloge som planerar att störta monarkin och Gustav den III för att få kunna utöva sin despotism i så stor utsträckning som möjligt. Borchamps väljer att förråda dem och berättar allt för kungen. Inte för att göra gott, utan för att det är bättre att gå med ”den starkare sidan”.
I den jesuitiska regim som de Sade levde under skulle mental friskvård vara lika med statligt sanktionerade syndabekännelser. Man kan se de Sades författarskap som en enda lång bekännelse, som en tvångsmässig vilja att säga allt, för som Juliette säger mot slutet: ”Filosofin måste säga allt”. Men det finns en hårfin linje mellan bekännelsen som befriar och filosofin som förpliktigar. De Sades Juliette är en existentiell tortyrkammare från början till slut, men här finns också filosofiska verktyg för att bryta sig loss och bygga en ny ordning.
