Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Marjaneh Bakhtiari | Godnattsagor för barn som dricker.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Marjaneh Bakhtiari | Godnattsagor för barn som dricker

Godnattsagor för barn som dricker är en läsvärd, pratsam men allvarlig bok, skriver Kajsa Öberg Lindsten Om minnen, skuld och smärta – det gemensamma, för alla olika.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Marjaneh Bakhtiari

Godnattsagor för barn som dricker

Ordfront

I sina två tidigare romaner har Marjaneh Bakhtiari med humor och ironisk skärpa skildrat familjerelationer, kulturkrockar och integrationshinder i dagens Malmö. Den nya boken, Godnattsagor för barn som dricker, handlar också om komplicerade relationer. Men den utspelar sig helt och hållet i Iran. I huvudstaden – ”Tehran”. (Författaren är noga med att stava så – hon ogillar den svenska transkriptionen.)

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är denna urgamla, moderna metropol som likgiltigt bevittnar romanfigurernas liv och öden.

Det handlar om tre generationer: en ilsken åttiotreårig änka, som i två decennier sörjt sin älsklingsson som dog i kriget mot Irak. Hennes medelålders tvillingdöttrar, som en gång var politiskt engagerade, men nu ägnar dagarna åt att fika, röka, gå på yoga och oroa sig för varsin son i tjugoårsåldern – som personifierar en vilsen och sökande generation av unga vuxna. Och så till slut familjens tre vuxna karlar: den överlevande sonen, och döttrarnas män. Som alla klarat livhanken genom att inte engagera sig för mycket i någonting.

Författarens styrka och passion är de vardagliga dialoger där alla mänskliga svagheter blottas och ältas: kärlek och svartsjuka, maktbegär och självömkan … Men under romanens gång blottläggs också de trauman som var och en av figurerna bär på, och som avslöjar den specifika plats där de lever och levt: i en diktatur, under och efter en revolution, ett krig och krossade protester. Och plötsligt kan man få för sig att det är dessa tragiska faktorer som intensifierar allt: kärleken, irritationen, pratsamheten, den sinnliga njutningen och förtvivlan.

Det är intressant att se hur författaren utvecklat såväl sitt ämne som sitt berättande. De tidigare böckernas humoristiska scener, som skapade en speciell distans såväl till hjältar som till töntar, har ersatts av något annat: allvar, medkänsla och en ny, poetisk ton. Det är djärvt – att våga låta bli att vara rolig.

Godnattsagor för barn som dricker är en läsvärd, pratsam men allvarlig bok. Om minnen, skuld och smärta – det gemensamma, för alla olika.