Marjane Satrapi: Persepolis Del 4

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Efter fyra år i Europa kommer Marjane Satrapi hem till Iran som 18-åring. På flygplatsen i Teheran börjar den fjärde och avslutande delen av hennes självbiografiska seriesvit. Hon skickades iväg av sina föräldrar för att undkomma kriget mot Irak och har vuxit till oigenkännlighet under åren i ensamhet. Vid återvändandet är det fred men förtryck i hemlandet. Hon möter en kultur som blivit henne helt främmande.

Persepolis Del 4 har många likheter med de föregående albumen; det tydliga, enkla bildspråket, den lågmälda humorn och svartvita kontraster. Den tunna linjen mellan krigsskador och en ny permanent. Marjane Satrapi har hittat en väldigt lyckad form för sin historia, som ger berättelsen både tyngd och lätthet. Hon lyckas korskoppla ett samtidspolitiskt perspektiv med sitt privata vuxenblivande.

ANNONS

Marjane längtade desperat hem när hon var i Europa, men har väldigt svårt att anpassa sig till livet i Iran. Ingenting är roligt och hon tappar greppet om de idealistiska drömmarna, en process som pågått länge men som blivit allt mer markant under seriesvitens gång. Hon har svårt att hitta mening, trots framgångsrika universitetsstudier och en kärlekshistoria som leder till giftermål. Marjane tycker inte att hon hör riktigt hemma någonstans. Likt många andra som levt i exil.

Det är dessutom ett sällsynt komplext samhälle hon skall återanpassas till. Mycket i albumet kretsar kring det väldiga gapet mellan den officiella bilden av iranier, den som de tvingades vara på gatan, och livet bakom lyckta dörrar. Hon beskriver de små upproren; läppstiftet och det högljudda skrattet, men också hur regimens detaljstyrning tog bort fokus från de stora frågorna. Den som oroar sig för följderna av ett par för korta byxor slutar fundera över vart rätten att tänka fritt tog vägen, skriver hon. Det handlar om rädslan som förtryckets näring.

Marjane Satrapis fyra böcker är svåra att släppa taget om när man fått dem i handen, och det episodiska upplägget till trots är berättelsen kronologisk och dramaturgiskt tät. Berättandet är enkelt men mångfacetterat. Hon gestaltar både sig själv och sin omgivning med klarsynthet och ger därför en subjektiv men trovärdig bild av hemlandet. För att förstå hennes problematik, och verkligen fångas av karaktären, tror jag att det är viktigt att ha läst de föregående albumen.

ANNONS

Förhistorien fyller rutorna med fler nyanser än de skugglösa bilderna först verkar rymma. Den svåra tonårstiden i Österrike talar hon inte om med någon och förklaras följaktligen inte för eventuella nya läsare. Så börja helt enkelt med den lilla Marjane - en sexårig drömmare mitt i en revolution - då tror jag att du kommer att vilja följa henne hela vägen.

fakta

ANNONS