Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Marit Stigsdotter och Bertil Hertzberg | Björk – trädet, människan och naturen

Boken Björk är på samma gång en skön upplevelse och ett värdefullt, kultur­historiskt översiktsverk, skriver Torgny Nordin.

Sakprosa

Sakprosa

Marit Stigsdotter och Bertil Hertzberg

Björk – trädet, människan och naturen

Balkong förlag

Relationen till skogen har djupa rötter. För oss svenskar och nordbor är det ett obestridligt faktum. Medan Central- och Sydeuropas skogar i likhet med Mellanösterns är borta sedan länge, är vi här uppe i norr omgivna av dem. Man kan fundera över vad det gjort med oss; att vi från vaggan till kistan är omgivna av trä och träd, att nationens rikedomar såväl som många av våra mest efterlängtade göromål hänger samman med skogen, att telefonkatalogen är en formlig urskog med alla upptänkliga namnvarianter av Gran och Björk, Rönn och Lind, Ek och Hassel, Alm och Tall, Bok och En.

Och rötterna går djupt. Det finns såväl i svensk litteratur som i gamla föreställningar och traditioner en stark känsla för träd och skog och skogsliv. Trots att skogarna i allt snabbare takt förvandlats till högeffektiva produktionslandskap och suset från urgamla aspar och furor ersatts av tysta granplantager, lever en rik begreppsvärld vidare – vilken emellanåt vaknar till och som skogsindustrin och kortsiktiga politiker gjorde klokt i att vara mer lyhörda inför.

För den som vill fördjupa sig i skogens natur- och kulturhistoria erbjuder vilket som helst av våra skogsträd en kreativ ingång, fast frågan är väl om något är bättre lämpat än björken. Vilket är just det val skribenten Marit Stigsdotter och fotografen Bertil Hertzberg gjort. I deras vackra och uppslagsrika bok Björk – trädet, människan och naturen skildras våra tre svenska björkarter och alla varierande sätt de använts på i vårt land, från folktro och snapskrydda till modern möbeldesign.

Likt en prydlig vedhög har Stigsdotter och Hertzberg staplat björkhistorierna på varandra. Det börjar med Linnés insamling av Betula nana, dvärgbjörk, ute på småländska Taglamyren och fortsätter i raskt tempo, över näverkontar och näverskor, näverbrev och näverlurar till snideri i masurbjörk och björkens betydelse inom svensk stolstillverkning. Särskilt pinnstolshistorien blir redigt belyst och analyserad vilket förklaras av att Marit Stigsdotter även är verksam som designer och möbelsnickare.

Framställningen hade nog lätt blivit väl kalejdoskopisk om det inte varit för Bertil Hertzbergs utmärkta fotografi. Hans bilder får nu ta ordentlig plats och bidrar skickligt till att Björk på samma gång är en skön upplevelse och ett värdefullt, kulturhistoriskt översiktsverk.

Att den praktfulla ornäsbjörken, med flikiga blad, är Sveriges riksträd vet nog de flesta. Men att denna vackra variant av vårtbjörk upptäcktes år 1767 i Dalarna och att det bestämts att varje kommun i landet skall ha minst ett exemplar av den, är bara en av många exempel på björkkunskaper som Marit Stigsdotter frikostigt delar med sig av. Ornäsbjörken är emellertid inte bara vacker att se på, den har också utgjort en knepig utmaning för landets dendrologer och stadsträdgårdsmästare sedan det visade sig att endast ett fåtal av de som planterats runt om i riket verkligen är släkt med den ursprungliga ornäsbjörken. Den saken håller dock på att rättas till.

Av större intresse är kanske berättelsen om den klassiska svenska björkpinnstolen. Inspirationen kom ursprungligen från USA, men det var bönderna i Nässjötrakten som var först ut med hemmagjorda pinnstolar vilket så småningom utmynnade i en framgångsrik exportindustri.

Björkens viktiga roll i nordisk konst och lyrik hastas förbi i Stigsdotters och Hertzbergs intressanta bok, däremot påminns vi om en konstform – eller vad man nu bör kalla den – som jag trodde var bortglömd och utdöd sedan länge. Det handlar om björk­tavlan, den under femtio- och sextiotalet allestädes närvarande väggprydnaden vilken bestod av en centimetertjock, oval björkskiva med ett påklistrat vykort och med målade, grönskande björkar runt själva kortet.

Jag minns dessa björktavlor som snudd på plågsamt fula, ett slags ädelpekoral. Fast uppenbarligen var de oerhört uppskattade. De inhandlades som minne och hängdes upp på väggarna som ett slags folkhemsinstagram med en tavla för varje sevärdhet som besökts: Karlstad med Klarälven, Stora torget i Skärplinge, Borås stadshotell, Trollhättefallen, Lappgubbe framför sin kåta, Mora-Nisse. Det var, skriver Stigsdotter, decennierna mellan krigsslutet och Mallorca som var björktavlornas tid.

Men historien är uppenbarligen inte slut där. Det är nämligen möjligt att björk­tavlan står inför en renässans och som bevis presenteras konstnären Christina Alvners häpnadsväckande försök att gjuta nytt liv i den hopplösa björktavlegenren – med en ironisk skapelse som svårligen kan beskrivas, utan måste ses. Oavsett hur det nu går med björktavlorna lär Marit Stigsdotters och Bertil Hertzbergs Björk fungera som en utmärkt ingång till den hägrande försommargrönskan.

Bild - 2
Mest läst