Det händer sällan, men ibland har man ynnesten att få läsa litteratur som utan större åthävor, ja, nästan omärkbart, vrider perspektiven en aning. Ett tunt raster som lägger ett annat slags seende över blicken för en stund. Harriet är i sina bästa stunder just en sådan roman.
Redan på första sidan märks Marie Petersons särskilda förmåga att vrida blicken ett kvarts varv. ”Under vinden som drar hårt genom träden finns det precis plats för ljudet av syrsor.” Miljöbeskrivningar, detta stilistiska aber som kan bli så ointressant att man flackar nedåt med blicken till det stycke där den svenska sommaren eller en parisisk höst är redogjord och klar och berättandet kan fortsätta. Så enkelt kan de göras intressanta, säga någonting nytt. Inga överdrivna språkliga grepp, snarare så avskalat som möjligt. Som om naturen är en ordnad plats av struktur, där ett litet glapp i vinden lämnar plats åt syrsor. På samma sätt ordnar också huvudpersonen Harriet sitt liv i kartor, ritualer, rutiner och punktlighet, samtidigt som hennes sociala förmågor brister.
Det är en både märklig och närmast lyrisk värld som Harriet placerar läsaren i. I det upprustade huset på landsbygden, utanför en namnlös stad, med grannen Terje vars dotter försvann som sextonåring varpå hans värld föll samman och tiden stannade. Vännen Katja, som restaurerar tavlor och som ofta reser iväg utan att berätta var och lika plötsligt är tillbaka i ateljén igen. Nunneklostret, där Harriet lagar mat, bland kvinnor som försvunnit från det vi kallar vanliga livet med familjer och vänner och dit också utarbetade kvinnor flyr för att söka tystnad. Harriet själv, med sina noga ordnade scheman och kartor och besattheten av försvinnanden som följt henne från barndom och framåt.
Alla människor som befolkar romanen bekräftar hennes udda intresse genom att själv vara försvinnande eller kvarlämnade. Så bildas flera lager av berättande med ett genomgående stråk av ensamhet. Både i Harriets rationella kalkylerande i sina fattiga sociala kontakter, Terjes oupphörliga saknad som gränsar till galenskapen och Katjas oförmåga att lyssna in andra människor än sig själv finns en plågsam ensamhet. De rör sig runt varandra på måfå, knappt självvalt, på samma sätt som nunnorna lever nära varandra utan att ha valt sällskapet. Den anonyma platsen, Harriets allseende blick och egen brist på längtan efter sådant som människor brukar längta efter; kärlek, framgång, bidrar till en sällsynt skärpa i berättandet. Det är på samma gång poetiskt svävande och samtidigt sylvasst.
Men någonting händer. En förvisso orolig, men samtidigt konstant, värld bryts när Katja plötsligt är den som försvinner. Rent tematiskt en logisk utveckling, men berättarmässigt sker också förändringar. Harriet ger sig ut för att leta efter Katja, trots att dennes självupptagenhet och begär sårat henne djupt. Hon tvingas i viss mån förkasta sin struktur, sin distans till världen och i stället ge sig in i den. Bryta mot sitt sociala avståndstagande och vara mitt bland främlingar i resandet.
Det gnistrande språket består, liksom Harriets ljuvligt analytiska tänkande, men spänningen i sökandet efter Katja tar över det lakoniska berättande som varit en del av romanens behållning. Likaså finns här en kärlekshistoria som drar ner berättelsen en smula. Kanske är det jag som har högre förväntningar på Harriet än så, men jag hade gärna sett att hon fått behålla sin kyla utan psykologiska förklaringar eller en mans förmåga att nå igenom distansen. Just gestaltandet av en kvinnas rationella distans till andra människor och sociala oförmågor är romanens största styrka. Därför är det synd att Peterson måste ta en enkel utväg och göra henne mer sårbar än nödvändigt, även om hennes kyla fortfarande dominerar.
Likväl är Harriet en djupt engagerande betraktelse över människans ofrånkomliga ensamhet. Hur vi mister och själva går, hur den mellanmänskliga samvaron både är en levnadsnödvändighet och samtidigt bland det svåraste som vi tar oss för. Hur lätt det är att försvinna och hur svårt det är att bli lämnar kvar.
Harriet är en djupt engagerande betraktelse över människans ofrånkomliga ensamhet. Det skriver Elin Grelsson Almestad som läst Marie Petersons roman.
