Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Marie Ndiaye | Ladivine

Ladivine är en lysande intelligent skildring av rasismens konsekvenser. Marie Ndiaye har skrivit en roman i Nobelprisklass, menar Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Marie Ndiaye

Ladivine

Översättning: Ragna Essén

Natur och Kultur

I sin nya roman Ladivine återvänder Marie Ndiaye till staden Bourdeaux, spelplats för ett drama om identitet och svek, precis som förra romanen Mitt instängda hjärta. Där hade huvudpersonen försökt lämna sin bakgrund, som emellertid hann ifatt henne och utkrävde hämnd.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Precis samma grundintrig utspelar sig i Ladivine. Huvudpersonen Clarisse förnekar sin mor, därför att denna är stigmatiserad som svart, fattig och städerska, medan hon, som har en vit, frånvarande far, kan passera som medelklasseuropé. Hon avskyr subalternen i modern, förnekar till och med sitt afrikanska namn, Malinka. Men hon blir själv en subaltern i förhållande till sin vita, rika bilförsäljande man. Det förrädiska sveket återkommer som straff både för henne och hennes barn.

Marie Ndiayes romanberättelser handlar om svårigheterna att tillägna sig en ny identitet som både kulturellt kapital och hudfärg motsäger. Romanens första del berättar om Clarisse, den andra om hennes dotter Ladivine, som bär samma namn som sin afrikanska mormor, trots att hon är totalt omedveten om mormoderns existens. Hemligheten, Clarisses inre klyvnad, gör henne okänslig och oseende, så att hennes man lämnar henne och hennes egen dotter blir en främling.

Den djupt tragiska berättelsen om Clarisse är ett lysande intelligent sätt att skildra rasismens konsekvenser. Det är på grund av internaliserad rasism som hon förnekar sitt ursprung och dömer sig själv till ett olyckligt liv. Det fantastiska med Marie Ndiayes romankonst är att hon inte behöver peka ut sina teman. Hon avtäcker dem med långsam, detaljrik grace, och skapar sina gestalter med en ofattbart noggrann psykologisk insikt.

Boken blir en stor liknelse. Inte bara om anständig godhet kontra skam, kontroll och svek mellan föräldrar och barn. Utan framför allt om det vita Europas bortträngning av det svarta Syd; av allt våld som alltid utövas på grund av européns fruktan för den svarta kontinenten inom henne själv. Marie Ndiayes mästerskap är i Nobelprisklass.