Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maria Persson Giolito | Bara ett barn

Karaktärerna tar inte riktigt form, men Malin Persson Giolitos sociala klarsyn inger respekt, skriver Ingrid P Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Maria Persson Giolito

Bara ett barn

Piratförlaget

Om Malin Persson Giolitos debutroman, debattdeckaren Dubbla slag, drevs av vrede och förhoppningsvis åstadkom en del oreda i de stora svenska advokatkontorens patriarkala fundament, så efterlämnar hennes nya roman, Bara ett barn, snarare en känsla av sorg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inga sociala skyddsnät har fångat upp sjuåriga Alex Andersson i tid. Och när hans skolfröken omsider inser hur vidrigt illa det är, ja, då har det redan hänt. Då lyser det magra, arga, ledsna barnets alla ärr, självläkta frakturer och färska brännskador anklagande mot dem som äntligen vill se. Hans kropp är, som romanens huvudperson – advokaten Sophia Weber – vid ett tillfälle sammanfattar det, "ett bevis på deras misslyckande."

Det hade varit lätt för Persson Gilolito – som precis som i debutromanen även denna gång rör sig i spänningsgenrens yttre cirklar – att skapa en syndabock, någon som får bära ansvaret för Alex Anderssons tragiska första sju år i livet. Det fina är att hon avstår från en sådan förenkling. Visst utsätter hon läsaren för att – i inte helt psykologiskt övertygande avsnitt – ta del av Alex Anderssons mammas inre monologer. Men hon är för klok för att demonisera en enskild förövare. Läsaren blir så småningom brutalt påmind om att Linda Andersson en gång också varit ett osynligt barn.

Romanen är också överraskande befriad från nidporträtt av naiva socialtanter, medelklassblinda pedagoger, penningkåta familjehemsföräldrar och cyniska poliser. Tvärtom visar författaren en överraskande respekt för alla de yrkesgrupper, möjligen undantaget media, som i romanen berörs av Alex Anderssons historia och vidare öden. "Vi gjorde alla precis vad vi skulle, allt vi kunde", ryter Sophia Weber i romanens upplösning, "ändå blev det åt helvete fel."

När det gäller personerna finns det något lite suddigt i Persson Giolitos text, som gör att karaktärerna aldrig riktigt tar form. Att allt är upplagt för att ensamvargen och advokaten Sophia Weber ska få ta sig an nya fall i nya böcker, är dock klart. Och jag kan till och med komma på mig själv med att se fram emot dem. Det är något med den här författarens sociala klarsyn som är respektingivande.