Maria Angels Anglada | Fiolen från Auschwitz

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Musikens roll i Förintelsen hör till det nazistiska barbariets allra mest svårbegripliga inslag. Orkestrarna som spelade medan offren föstes in i döden. Utsökt kammarmusik jämsides med stanken från massgravarna och krematorierna.

Katalanska författaren Maria Angels Anglada berättar historien om Förintelsens musik ur en lite annorlunda synvinkel. Hennes roman Fiolen från Auschwitz från 1994 handlar om instrumentmakaren Daniel som från ghettot i Krakow tvingas till ett slavarbetsläger som snickare, men som av den musikälskande kommendanten beordras bygga en fiol lika bra som en Stradivarius.

Berättelsen avbryts av dokument, som mest verkar utvalda för att visa på den absurda småsintheten och byråkratin i SS verksamhet. Debiteringar för fångar. Regler för sadistiska straff och tortyr. Statistik över kläder, hår, guldtänder och annat byte i detta historiens största rånmord.

ANNONS

Daniel griper efter fiolbyggandet som ett halmstrå av hopp, en respit, en strimma av meningsfullhet i den systematiserade, industrialiserade galenskapen.

Hans överlevnadsinstinkt har inte helt slocknat och han har vänner bland medfångarna: en läkare och en violinist. Detta är en omvittnat viktig faktor bland dem som trots allt överlevde fasorna.

Daniel lyckas bygga sin mästarfiol, och överlever. Även fiolen överlever och historien berättas genom hans fosterdotter, som blivit en erkänd konsertviolinist. Stilen är stundtals lite naiv, som om författaren velat skänka avgrunden och kulturförstörelsen en strimma optimism.

Ovanligt i lägerskildringar är också offrens hat mot bödlarna, som regelmässigt kallas för ”svinen”. Daniels analys är klar: det är härskarrasen som är de verkliga undermänniskorna.

ANNONS