Naturen är aldrig långt borta i kanadensiska Margaret Atwoods författarskap. Ibland, som i genombrottsromanen Upp till ytan (som återutgavs på svenska 2010 med förord av Hanna Nordenhök), utgör den en sorts filter – eller kupol – för insikter, ibland, som i Kattöga, erbjuder den en vidsträckt fristad långt bortom mänskligt rackarspel. Atwoods natur är inte gullig, snarare våldsam och oberoende. Men också, paradoxalt nog, svårt hotad. Precis som de insekter som huvudpersonen Elaines far studerar i Kattögas inledning, finns det existenser som plötsligt knaprar i sig för mycket och blir en fara för alltihop.
Ingenstans i författarskapet har detta renodlats som i den dystopiska trilogi som nu fått sin svenska avslutning med Birgitta Gahrtons översättning av romanen, MaddAddam. Här strålar berättelserna och många av personerna och skapelserna från Oryx och Crake och Syndaflodens år samman. För den som inte varit med från början erbjuds en inledande återblick, men jag tvivlar på att det gör det särskilt mycket lättare för en nytillkommen läsare. Det är lätt att gå vilse bland alla textens karaktärer och existenser, särskilt som deras symboliska namn inte alltid är så välfunnet översatta till svenska. Och hela trilogin har formen av en lägereld: Den brinner, flammar och kastar ut glödande fragment, som sedan långsamt, inte alltid inför läsarens ögon, singlar tillbaka ner mot marken.
Det är satir på stort allvar, men också skrivarlust som ibland får mig att tänka på de galna historier som vissa av mina klasskamrater på mellanstadiet ägnade sig åt. Påhittade världar, märkliga varelser, mängder av konstiga nyord och dialoger utan scenanvisningar. Samtidigt berättartekniskt så intrikat (det är ändå en återkommande kandidat till Nobelpriset i litteratur som håller i pennan). Historien skrivs fram som två olika berättelser: den vänligt tillrättalagda saga som trädgårdsmästaren Toby (från Syndaflodens år) berättar för Crakes barn om deras skapelse och skapare (Crake och Oryx), och den betydligt råare version som hon ömsom berättar för sig själv, ömsom får berättad för sig av Zeb, sin älskade.
Det är våldsamt, men också skruvat. Jag läser med ett ständigt leende. Mänskligheten är nästan förintad, och i dess ställe finns Crakes barn; naiva, frågvisa vegetarianer, befriade från girighet, kläder och sexuell svartsjuka. Romanen är deras skapelseberättelse, och mot slutet när de själva tagit över historien har Crake, Oryx, Toby och de andra människorna upphöjts till en sorts gudar – goda gudar, oavsett vad de en gång egentligen var, kanske för att den som brukar jorden blir mer omsorgsfull om hon är förvissad om att skapelsen är god.
