Maja-Maria Henriksson | Inte på riktigt, inte på låtsas

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Inte på riktigt, inte på låtsas är den fristående fortsättningen på Maja-Maria Henrikssons lovordade debut Jag finns. Om den förra titeln rymde styrka och ett ställningstagande för den egna identiteten, så anar man av denna att det nu inte går odelat bra för Johanna, trots att hon slagit tillbaka mot sin främsta plågoande, mobbaren Vedin. Den nya boken rymmer så mycket svärta, så många dysfunktionella familjer, så stora och bittra svek att det känns tungt att andas under läsningen.

Johanna ska snart fylla sjutton. Hon hör inte hemma någonstans. Mamma har flyttat ihop med Krister, som också slår. Pappa bor med Lisbeth, som vägrar ta emot henne. Lösningen blir att Johanna, mot sin vilja, ska bo i Kristers etta.

ANNONS

Boendet i den nya lägenheten blir kortvarigt. När Johanna förstår att Krister tänker komma och gå som han vill där, inrättar hon sig som hemlös. Sover i skogen eller i smyg i pappans halvfärdiga friggebod, ber om gratisprover på tvål och schampo på apoteket, vet var man kan kissa gratis. Den fasta punkten blir tyvärr Jens, som liksom Johanna jobbar extra i köket på en restaurang. Tyvärr, därför att Jens är minst lika kaotisk, ångestfylld, våldsam och ofärdig som människa som alla andra i Johannas nära relationer.

Jens är en kliché. Han ”gillar inte tider och klockor”. Ingen ”äger honom”. Han ”målar”. Lynnig och labil, sjukligt självupptagen, blir han ytterligare någon för Johanna att kämpa sig till ett godkännande av. Och det är ett lysande bevis på Maja-Maria Henrikssons gestaltningsförmåga att klichén fungerar.

Johanna är stark och provocerande, stark och ansvarstagande – utom när det gäller henne själv. Hennes ständiga, tysta, nästan osynliga och ändå förhoppningsfulla försök att etablera kontakt med sina föräldrar är plågsamma att följa. Vore det inte för kocken Pietro skulle det inte finnas en enda normalt seende vuxen i denna misärskildring. Underskotten på sådana gestalter är vanliga i böcker om tonårshelveten. Är det också en sann bild av verkligheten? Det är en oroande fråga, som ett öppet sår under läsningen.

ANNONS
ANNONS